Flyktingmottagandet
mot avgrunden.
Sverige är alltsedan krigsåren 1944/45
ett invandrarland och flyktingmottagarnation med brio (eftertryck) och skall så
givetvis förbli. Skammen utifrån vår iskyla för de tyska judarnas öde kunde vi
inte komma ifrån, vi svek och den nya politiska luften sa, kort och gott,
aldrig en gång till. Därav vår öppenhet och humana och kloka beredvillighet att ta emot såväl
reguljära invandrare(arbete och relationer) och flyktingar och allt sedan
krigsåren. De vita flyktingbussarna i krigets slutskede, Folke Bernadottes
signum, hyllas kraftfullt av oss utifrån att vi inte har så mycket mer att vara
så stolta över. Vår feghet var rejäl, borgerligheten i synnerhet.
Vi har varit en fristad för balter
och flyende från andra sovjetdiktaturer, flyende från fascistländer, flyende
från auktoritära och despotiska diktaturer och vi blev en tillflyktsnation för
hela folkgrupper som exempelvis syrianer/assyrier som flydde hit till
Södertälje. Och invandringen har varit lönsam, minst sagt, och under lång tid
därtill. Scania, SL, sjukvården, Volvo, verkstadsindustrin, restaurangerna med
flera och tusen till fler arbetsplatser fungerar tack vare alla dessa hundratusentals
inflyttade. Få talar idag om flottiga spanjorer, fulla finnar med kniv, pilska italienare,
marscherande tyskar o.s.v. De som kom hit som arbetskraft i huvudsak har, med
få undantag, anpassat sig väl i det svenska samhället. De drar verkligen sina strån till den stora
stacken.
Dagens aktuella dramatiska flyktingmottagning
är inte bara oerhört kostsam, uppgifterna om vad slutnotan hamnar varierar
mellan 40 till 80 miljarder, utan bär på ett slutresultat i fråga om anpassning
som vi inte vet mycket om. Det ser dock väldigt illa ut. Som vi väl
känner till(dessvärre), det tar 7,8,9 år innan man kommer i arbete. Om man nu ens
kommer i arbete. De irakier som kom till Södertälje har fortfarande väldigt
låga anpassningstal. Inte ens hälften är i arbete, en siffra som ofta anges är
att under 45% arbetar. Och deras inkomster är inte heller speciellt höga
generellt sätt. De betalar därför också lägre skatt förstås. Även den stora
syrianska/assyriska populationen avviker från de svenska i form av lägre
inkomster och därmed lägre skatteinbetalningar. Så är det bara. När en av
kvällstidningarna skrev om de 50 rikaste i Södertälje var svenskarna i absolut
majoritet trots att de numer är en minoritet, om än stor förvisso. Andelen
syrianska/assyriska namn var det synnerligen tunt med. Varför då? Frågan får dock inte ställas i det här samhället.
Problemen hopar sig allteftersom
fler och fler flyktingar anländer till vårt land. Fortfarande står vi givetvis fast
vid att vi skall ta emot asylsökande. Grundfuran är inte alls rubbad. Vi är en
ovanligt human nation i relation till de flesta i övriga nationer i EU. Hela Norden är ett undantag i relation till resten av världen, vi är ovanligt humana och toleranta.
Varning för flyktingmottagningssammanbrott
föreligger dock högst verklighetsnära. Som
de flesta väl känner till - sturskt säger många, som Annie Lööf, vi vägrar tala
om volymer. Vi vänder inte ryggen åt någon säger ex. Johanna Jönsson
(integrationsansvarig i centern) och på den vägen är vi fortfarande. Även
om ex. Jönsson talade alldeles nyligen om att flyktingmottagningen dras med
problemkomplex. Något som den militanta vänstern genast tolkar som rutten rasism (Se
Södertälje-Posten). Tristan Ojanne i ung Vänster Södertälje menar, på fullt
allvar, att Jönsson är rasist när hon säger att flyktingmottagningen har
problem. Säger man så är man, enligt Ojanne, rasist. Vänstern är desperat,
kapitalismen har sedan finanskrisen 2008, inte gett vänstermänniskorna det
uppsving de naturligvis förväntat sig. Snarare tvärtom trots en global
världsekonomi i kris. Det har inte , märkligt nog, radikaliserat ”massorna”. Allt
tydligare vänder sig vänstern mot förorternas alltmer pressade medborgare. Allt
i förorten blir bra, det är våra väljare. Och vänstern – som Ojanne – curlar på.
Man stryker medhårs och verkar – som många förundrats över – överslätande med
allehanda medeltida gubbars välde där kvinnor – förstås – ska underordna sig
strikta regelverk. Därav ser vänstern, som Ojanne, rasister överallt.
Att ta emot 10-20 000
flyktingar per år (med efterföljande påplussning av anhöriga) är vad dagens samhällsstrukturer
mäktar med. Dagens strax under
100 000 flyktingar per år får mottagningen att gå på knäna och haveriet
står för dörren om det här fortsätter. Plus att de, naturligtvis, vill hämta hem sina släktingar.
Eller mer rätt, det har redan havererat.
Mestadels har flyktingdebatten mest – officiellt – kännetecknats av politisk
som byråkratisk verklighetsflykt. Man talar genomgående om öppna gränser, vi
ska ta emot flyktingar men vi talar inte speciellt högt om hur det ska hanteras
praktiskt i verkligheten utan vi nöjer oss med att säga ungefär; Vi vägrar att
ens tala om volymer och hur många. Utan
alla som kan, kan komma hit. Vi talar bara
om att vi inte har stängda gränser, inte om de problem vi har med
flyktingmottagningen. Sakfrågan är politiskt sett helt tabu, än så länge.
Ledarskribenten i DN Martin Liby
Alonso för orden precis så här; ”Krig och kriser i omvärlden betydde att vi
måste göra allt vi kan för att hjälpa människor på flykt. Försvaret av en
generös flyktingpolitik kläddes i kategoriska moraliska termer och varje ansats
till att diskutera hur många vi kan ge ett bra liv här bemöttes med antydning
ar om SD-anstrykning”(DN 13 juli). En korrekt sakläges analys. Nyliberaler som Jan Björklund, Johan Norberg
och Fredrik Segerfeldt talar om de syriska flyktingarnas ögon på medelhavets
botten, eller i de syriska flickornas våldtagna ögon eller om de somaliska
flickornas desperation. Vill ni, vill ni, att de ska fortsätta våldtas och leva
i totalt armod? Segerfeldt som är extrem nyliberal räknade ut i någon bisarr
inhuman räknekonst att de som flyr hit kan klara sig på en säck ris i månaden.
Inte mer men de skulle ändå anpassa sig till en fri hyresmarknad och leva i frihet. Tala om
cynism och personlig (total) iskyla.
Långt ute på landsbygden i vårt
land bor nu många flyktingar i tillfälliga, ofta sunkiga, boenden. Ofta väldigt
naturfagert men långt från arbeten och kanske i något hyfsat kontakt med vanliga
svenska medborgare. Merparten av flyktingarna bor dock som sardiner i våra
förorter, långt ifrån nära kontakt med det samhälle de flytt till. Det är hos de
gamla invandrarna som de nyanlända flyktingarna tränger ihop sig. De gamla invandrarna räddar situationen för
allt fler nyanlända EBO-flyktingar. Inte
samhället. Utanförskapet permanentas nu med en påplussning med 100 000 nya
flyktingar med anhöriga per år. De flesta är inte speciellt välutbildade och
hamnar i ett prekariat, som det nu kallas. Proletariat i marxistisk
terminologi. Utanförskap i modern borgerlig terminologi.
Det saknas arbeten, det saknas
bostäder och det saknas ett brett svenskt samhälls- som medborgarengagemang. Och
det officiella Sverige har ingen planering för mer än att ta emot 10 –
20 000 flyktingar per år. Trots helt andra volymer gör samhället inte
mycket för att möta verkligheten alls eller ens lite. Det har pågått några år
nu så tid har verkligen funnits. Flyktingmottagningen
har dessvärre börjat haverera. Först nu, efter fler år, börjar officiella samhället
inse att det kanske ändå gått något lite åt skogen.
Dagens Industri skriver 10 juli; ”Sverige
står inför, eller snarare mitt i, gigantiska utmaningar på integrationsområdet
som landet är illa rustat för. Hur länge flyktingmottagandet på dagens nivåer
ska finansieras är en oundviklig fråga. Är det med mindre välfärd eller högre
skatter? Hur ska ekvationen ska gå ihop? Sverige har brist på lärare,
vårdpersonal och socialarbetare. Bostadsbristen är skriande. När befolkningen
plötsligt växer ökar trycket på välfärden ytterligare. Det tar år att lösa
flaskhalsarna, även om staten skjuter till pengar.”
Flosklerna har dessvärre fått bli
samhällsmantrat. Och sakta men säkert har haveriet fått växtkraft av en loj
politisk ledning (förra regeringen som dagens) som i röran inte vet vad den ska
ta sig till. Och myndigheterna som inte vet vad de skall göra för reda ordning
i kaoset, ta exempelvis alla dessa skolor som ständigt får nya elever där många
har väldigt lite skolgång med sig. Kostnaderna skenar förstås. Undervisningen
blir ofta en röra av spretighet och ständiga improvisationer, räddningsplaner.
Och inte finns det någon större möjlighet att leva - i verkligheten - upp till skollagen förstås. Och
migrationsverket uppför sig oftast buffligt och ofta inhumant och köerna av
asylsökande sträcks ut i ännu fler månader av tröstlös väntan (om man inte
flyttar vidare som EBO-flykting, alltså till eget boende i en redan hopplöst
övertrång förort).
På förläggningarna blir det
väldigt enahanda och hopplöst. Och samhällets officiella maskineri mäktar verkligen
inte med att ta hand om alla de som flytt hit. 10 000-tals blir bara
sittande i tomma intet. Och ofta är boendet torftigt, många vittnar om fyrkantiga
regelverk och tristess, och fler och fler rapporter talar om att det är
stökigt, bråkigt och stämningen är inte speciellt positiv eller god.
Migrationsverket verkar dock inte alls bry sig om måendet eller att ge de
första väsentliga ledtrådarna till det svenska samhället, språkkurser i svenska
är som främmande fåglar liksom. Bristen på engagemang är väldigt övertydlig och
statsledningen är sannerligen mest en samling slöhögar. Tyvärr. Och den
officiella debatten kännetecknas mest av verklighetsflykt.
Receptet för förbättring är, i
mina ögon, att så många som möjligt av det jag kallar vanligt folk engagerar
sig för att få någon ordning på den här förlisningen. Och runt om i det riktiga
Sverige, läs Norrland främst, samlar folk in kläder och skor, kommer med
leksaker, försöker etablera vanliga mänskliga kontakter. Vanligt folk och
föreningar som Röda Korset m.fl. uträttar bra saker men det är så förtvivlat
lite i relation till de behov som de facto är verklighet. Vad jag säger är att vanligt folk måste
mobiliseras om detta ska sluta acceptabelt. Och om vanligt folk så vill.
”Omtag”, ett populärt politiskt
modeord, i flyktingpolitiken som är på tok för tunt, och vanvettigt för lite.
För att illustrera; Liberala partiet i Södertälje står bakom kommunens modell
för ”Värdigt eget boende” (Vebo). En asylsökande flykting som saknar korrekta
hyreskontrakt och/eller döms ut av socialtjänsten ” ska Migrationsverket
omedelbart erbjuda en annat lämpligt boende”.
God morgon Liberala partiet i
Södertälje!
Hur ska Migrationsverket ha möjlighet att omedelbart
erbjuda ett lämpligt boende? Det saknas 10 000-tals lägenheter (och för alla)
och Migrationsverkets trollerilåda är fullständigt tom. EBO-boendet i
Södertälje är sardinboende och en rutten korg fylld med oftast svarta kontrakt(eller
inga avtal alls) och man bor ohyggligt trångbott. Trots att hyresbolagen har
max antal boende per kontrakt törs ingen uppenbart åberopa dessa regelverk.
Utan att göra något har samhället och dessa bostadsföretag accepterat det nu
faktiska de facto läget, men nu kommer ytterligare 1000 flyktingar bara till
Södertälje per år. Var ska alla bo? Och hur ska de komma i arbete? Och vem –
eller vilka - ska göra integrationen möjlig?
Det krävs mycket mer än ett litet omtag. Kommunrådet i Södertälje Boel
Godner(S) är en av få politiker som vågar tala i klartext om det usla boendet.
De flesta håller dock bara tyst & tyst.
ICA-handlaren i Geneta (Södertälje)
säger det självklara i ”tänk om integration är enkelt? Visst, alla kan inte
språket, med skit i det, språket kommer med jobbet” och prästen i grannkommunen
Nykvarn sa att de bästa på integration är grannarna. Så enkelt är det men
obegripligt nog är vår officiella politisk väsentligt annorlunda. Flyktingarna,
som vi självfallet ska ta emot av såväl humanskäl som utifrån internationell
lag, hamnar i mer elände än glädje. Och
vi ska även ta emot deras anhöriga, det är vad lagarna stipulerar. Men då kan
inte flyktingarna bo rejält övertrångt i migrationsverkets förläggningar och
hur länge som helst, eller bo i förorterna mer som packade sardiner än i
värdigt boende. Där får de inte de nödvändiga referenser till det svenska
samhället vilket är nödvändigt för integration. Vi kan inte slussa ut
flyktingarna i svenska avfolkningsbygder för att ”mindre orter kan helt enkelt
inte alstra den mängd jobb som behövs för de stora antalen nyanlända” skriver
forskarna Wennström och Öner i Ekonomisk debatt (nr 4/15). Som det är idag placeras flyktingarna antingen
i ren avfolkningsbygd och ger landsändarna förstås en skjuts framåt. Men efter
två år tar statsmaktens ekonomiska ansvar slut. Och då? Ja, då vad? Eller så
bor de övertrångt i redan fulla förorter.
Forskarna i Ekonomisk debatt menar
att med varje förhöjd procent av flyktingar så ökar det 8;e partiet(alltså SD)
med korrelationen plus 1.5%. Hur hanterar vi det här i vårt samhälle? Låtsas
som om det inte finns några problem? Eller väljer utopiska svar som att det
finns gott om plats i vårt land, typ förra statministern Reinfeldt som sa att
det är inte alls fullt i vårt land. Vi har oändliga skogar och fält och mer
plats än man kan föreställa sig. Visst är det så i princip men på väldigt lång
sikt. Men hur ska alla nyanlända komma i arbete och få acceptabel boende
standard? Ska de röja skog och bygga nybyggarlandet som finnarna gjorde för
hundra år sedan? Eller; håller vi på att
acceptera att nyanlända får bo mycket sämre och de får finna sig att arbeta för
30-40 kr i timmen sju dagar i veckan?
Samhällets trixande med
statistiska fakta, fixandet och tixandet med verkligheten är sannerligen illavarslande. Och
alla de här skönmålningarna som lovsångerna till en idealbild som inte finns är
att verkligen underblåsa en desillusionerad verklighet. Rakt på sak borde vi för fler år tillbaks
sagt att vi inte klarar det här längre, istället för att berätta humanistiska
sagor med god början och gott slut.
Håkan Boström skriver i
Göteborgs-Posten (7 juli) ”Dagens höga migrationsflöden är ohållbara för en
fungerande integrationspolitik och det är detta som Arena vill sopa under
mattan. Gång på gång upprepas det i rapporten att all invandring är lönsam på sikt.
Detta är bara spekulation. För att invandringen ska bli socialt och ekonomiskt
lyckosam för Sverige krävs en fungerande integration. Vad författarna och
diverse okritiska journalister i själva verket gör är att försvåra en
politikomläggning som kan leda dit. Deras förment goda motiv är en dålig ursäkt
för så allvarliga konsekvenser. Vi ser i dag ett växande utanförskap med snabbt
ökande segregation, trångboddhet, social oro och sjunkande skolresultat. Lägg
därtill en politisk, religiös radikalisering samt allt färre jobb i industrin
och det bådar inte gott inför framtiden. Att vissa journalister och
opinionsbildare ändå väljer att skönmåla verkligheten är inte bara oansvarigt.
Det är moraliskt förkastligt”.
Antingen har vi en flyktingmottagning
som vi kan hantera (10-20 000 per år) och som fungerar hyfsat bra. Eller så
tvingas vi mobilisera allt av vad vi kan – humant, mänskligt, socialt,
ekonomiskt - och då tar vi hand om 100 000 flyktingar per år (som idag). Ska
det sista gälla så gäller att landets ledande politiker talar om varför vi ska
och hur vi ska. Valet står mellan att hålla fast vid det som fungerar acceptabelt
eller en rejäl mobilisering av hela det svenska samhället. Från
myndighetssverige till allehanda insatser där alla civilsamhällets resurser
behövs. Men det innefattar att svenska folket är med på mobiliseringen. Frågan
är förstås inte ställd ännu. Och det är tydligt hur den politiska ledningen
undviker att vara folkpartier i just denna så avgörande politiska fråga med
sådan sprängkraft. Frågan är förstås given; Vill svenska folket stå för alla
dessa kostnader? Vill vi?
Explosiv politiskt minfält är vad vi redan har
men som kommer förvärras då vanligt folk fattar innebörden i att så många, så
många flyktingar är mer prioriterade. I Bostadskön, till sjukvården, till
tandläkaren o.s.v. Svenska underklassen har redan förstått, många röstar på 8;e
partiet. De fattar att samhället inte kan bära alla dessa kostnader utan
livskostnaderna kommer räknas ner av myndigheterna. Samtidigt som de
välavlönade, hyfsat rika, inser att flyktingmottagningen kostar oerhört mycket,
därav strömavhoppen från Moderaterna till SD.
Vi kan inte ha det som idag då
sakförhållandena tonas ner, bagatelliseras eller avfärdas med
koncentrationslägerpolitik. Integrationen har havererat, i de områden där detta
märks tydligast kan vi ta del av i den fortlöpande nyhetsrapporteringen. För
få arbetar, kriminaliteten är förfärande hög, det är ofta oroligt, stökigt och
aggressivt. Skolresultaten är mest förskräckliga, sjuktalen höga. Skattekraften
är låg och sakta men säkert tilltar förfallet. Även om många försöker få bättre livsvillkor
är ändå utanförskapet under ständig destruktiv utveckling till något ännu sämre
(och värre). Det är sannerligen en mörk utveckling vi haft och inte mycket talar,
just idag, för att verkligheten ska komma ikapp ex. Erik Ullenhag och det
tankesystem han och hans kollegor i Riksdagen står för. De verkar leva i drömmarnas tillvaro,
dessvärre.
Lotta Gröning, som är en av
landets bästa journalister skriver; ” Sverige halkar efter på många områden i
allt från utbildning, näringsliv och politisk trovärdighet. Men det är inget
som våra folkvalda tar på allvar. Tvärtom kallar de en sådan bild för
svartmålning. De är så trygga i den svenska självbilden och sitt eget
tunnelseende som utgår ifrån att vi är så fantastiskt bra på alla områden. Med
Decemberöverenskommelsen har sju av riksdagspartierna tagit timeout. De
rödgröna har fått sin efterlängtade makt och alliansen slickar såren. Det är
bara SD som fortsätter suga upp allt missnöje och växer sig allt starkare”
(Expressen 6 juli).
Det ser sannerligen mörkt ut. Fredrik Reinfeldt sa i sitt nu berömda öppna
era hjärtan mening även det som vi nu kollektivt verkar redan ha glömt
(medvetet). Vi kommer få ökade spänningar
sa han men ingen blev väl klarare vad han de facto menade, eller mer korrekt;
Ingen frågar märkligt nog, dvs den svenska naivismen i sin enkla livsanning.
Sydsvenska Dagbladet skriver i en
ledare 25 juni; ”Budskapet från Sveriges förre statsminister Fredrik Reinfeldt
(M) var att flyktingpolitik kostar. Han sa: öppna era hjärtan. Vad menade han?
Denne utpräglade strateg som alltid tänkte flera steg framåt. Och vad menade
han när han kort efter sin avgång i en tv-soffa sa att invandrare har större
rätt till landet än infödda svenskar. Reinfeldt kom under sin
statsministerperiod ut som glödande antirasist och lyfte fram sin bakgrund med
en farfars farfar som var svart. Han berömde Mona Sahlin (S) som i sin tur
berömde Fredrik Reinfeldt. Också hon en passionerad antirasist som blev känd
för uttalandet att om det står mellan Muhammed och en etnisk svensk så är det
Muhammed som ska ha jobbet. Men återigen, vad var tanken? Kunde de ökande
kostnaderna för flyktingmottagandet användas för att bräcka upp den svenska
välfärdsmodellen?”
Köbildningen – bostäder, sjukvård,
bidrag - som byggs upp nu efterhand där svenska medborgare antas ha det hyfsat
bra och – citat Reinfeldt – ” invandrare har större rätt till landet än infödda
svenskar” kommer förstås implodera” i en explosiv, ja vad? ”Migrations- och bostadspolitiken det senaste
decenniet har blandats till en explosiv cocktail. Frågan är inte längre om den
kommer brisera. Frågan har mer karaktären av när och i vilken kommun” skriver Johan
Westerholm socialdemokratisk debattör.
Vi är på väg mot avgrunden om vi
inte vågar vara ärliga, kloka och avsluta flosklerna. Flyktingmottagandet är en
motorväg mot avgrunden just nu. Var är de förnuftiga icke curlade? Kort sagt,
var, vad är Mona Sahlins/Fredrik Reinfeldts motpoler?
------------------------------------------------
Staffan
Danielsson, centern, skriver i Expressen (13 juli) citat; Uppenbarligen vill många yngre, och nästan
alla politiska ungdomsförbund, att Sverige ska öppna sina gränser för världens
flyktingar än mer än vad som redan sker. Trots att Sverige relativt sett redan
torde vara världsledande av industriländerna. Sannolikt tror man att Sveriges
välstånd och starka ekonomi är en naturlag som gäller oavsett om vi välkomnar
30 000, 100 000 eller några miljoner flyktingar per år till vårt land. Tyvärr
är så inte fallet.
Den
svenska folkopinionen blir alltmer tveksam till om Sverige klarar att ha så
pass mycket mer generösa asylregler än övriga EU-länder.........Ur led är
tiden. Om inte alliansen, eller de rödgröna, klarar av att möta medborgarnas
oro för de växande utmaningarna vad gäller Sveriges asylmottagande, utan bara
fortsätter att lova krafttag för bättre boende, integration och arbete utan att
några resultat kan förmärkas, kan resultatet bli att SD:s frammarsch
fortsätter. Medan MP styr en fortsatt rödgrön regerings marsch ut i tomma intet
i sju år till.
Jag är
allvarligt oroad för att Sverige riskerar att gå in i väggen. Det kan mycket
väl bli fallet om flyktingströmmen till Sverige fortsätter att vara bland de
största i EU samtidigt som den rödgröna regeringen fortsätter att öka
beskattningen av företag och människor och trösklarna för att komma in på
arbetsmarknaden består och förstärks.
Staffan
Danielsson
före
detta riksdagsledamot (C)"
-----------------
Novus: 66
% tror inte att vi har råd med gratis välfärd med dagens flyktingnivåer
3 juli,
2015
-------------------
------------------------------------------------
Anders
Hammarlind, fri debattör.
<a
href="http://www.frisim.com/ping/?u=http://www.andershammarlind.blogspot.se/"><img
border="0" alt="Pinga Frisim"
src="http://frisima.s3-external-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar