Vore bättre med brobyggare än detta meningslösa tjafs om jämställdhet

 

Under Södertälje kommuns digra (gott initiativ) ”en vecka fri från våld” fann jag på ett tankeväckande, men ack så traditionellt manligt panelsamtal. Varför alltid hålla möten på män där, och kvinnor där? Varför inte försöka sig på att mötas någon gång? På riktigt alltså? Allt som denna manliga panelsamtal framförde här i Tälje är ju precis detsamma som sagts under de senaste fyrtio åren. Intet nytt under solen där inte. Utan samma gamla rädsla för vad de radikala kvinnorna skall säga om dem? Och samma försiktiga tassande kring de heta grötarna.    

Och i detta panelsamtal – som tiotusentals andra – finner man förstås män som uteslutande talar om det manliga våldet mot det andra könet. Det är självfallet ett stort och djävulskt problem detta också men varför i hela friden skall det alltid stå där och stampa på samma fläck? Har vi inte hört allt detta till leda?

Den här strikt tudelade tvångströjan har så totalt dominerat jämställdhetsdebatten att denna förstås nära nog dött ut helt. Upplysta män och kvinnor går inte alls tillbaks till tidiga feministiska ideal och rötter. Det borde ske. För, väldigt kort, det var handslaget mellan radikala kvinnor och reformivrande män som då gav framgångsrik luft under vingarna.

Tillbaks till rötterna igen, alltså klassiskt samarbete mellan radikala män och reformivrande kvinnor sinsemellan och väsensskilt från 90-talets och dagens kvinnodebatt (enbart) som skyr män, eller män som kapslar in sig i en manlig icke alls hörande mussla. Panelen anno 2022 hade inget nytt att komma med utan dessvärre enbart upprepningar av 90-talets stela cementdogmer. Leder ju ingenstans.

Tillbaks till rötterna i stället. Börja om. År 1923 uttryckte Frisinnade kvinnor här i landet (Fogelstad gruppering) att de ville finna en mötesplats där såväl kvinnor som män jämbördigt strider för jämställdhet. Och som det heter om könsskillnaderna att ”strängt taget finnes icke en från mannen skild kvinnans värld”. Dvs det måste byggas broar mellan könen i stället för riva dessa  mötesplatser, typ Gudrun Schymans m.fl. kategoriska ordfyrverkeri. Leder ju ingenstans.

Den tillbakapressade moderna mansrörelsen har de senaste 30–40 åren spelat med. Syftet är att kuva dessa. Och så har det förstås ävenledes blivit. Den manliga panelen i Södertälje hade givetvis sina verbala guldkorn men uppblandat med sedvanligt mossbelupet gammal tjafs. Det för oss inte närmare målet.

Ledande personers oförmåga att slå broar mellan könen har fördärvat så pass mycket att få orkar ens bry sig längre. Därav ointresset i stort. Jämställdheten arbetar i motvind esomoftast konstant. Och därav har mansrörelsen i vårt land hittills blivit en tummelplats för fåtaliga män och dessa är väl inspunna i sin egen tvångströja. Aggressiva enkönade virrpannor har i stället fått sätta agendan. Män skyr man och män tystnar. Huvudlöst enbart, leder ingen vart.

Det var faktiskt bättre förr om åren. Då strävade man unisont åtminstone åt samma håll. Och med tanke på de nya ungdomliga extremkonservativa manliga normerna (extrem kraftfull maskulinitet, kvinnor är madrasser) som nu sprids allt mer tydligt och märkbart behövs andra sätt att möta dagens irrläror.

Vill du veta mer om brobyggande läs då den gamla feminist pionjären Rosa Mayreder. Hon menade att ska kvinnor bli jämställda så är särarternas vurmande mellan könen hopplös.

 

Anders Hammarlind, fri skribent.