Och inte en enda djävel är lycklig

 

 

Och inte en djävel är lycklig som gangster (efter några år)

 

Mångfald är förstås alldeles utmärkt som godmodig och rättfärdigad grundtanke, inte tu tal om annat. Men vi har, handen på hjärtat, inte värst mycket av denna eftersökta mångfald här i nationen. Eller här i Södertälje för den delen. Vi borde verkligen kunna bättre, men icke. Lyssnade nyligen på en föreläsning om unga och mångfald (Institutet för framtidsstudier) och visst vår strävan leder oss mer per uttalade ord och i trivsamma politiska paroller till det mångkulturella samhället än som daglig bruksvara. Och att vara reellt ärlig i vår strävan till integration. ”Integration bland unga, en mångkulturell generation växer upp” (författare Jönsson, Mood, Treuter, utgivet på Makadam förlag)

För vi lever alldeles oftast mest i parallella bubblor där broarna över är alldeles för få. Att mångfalden skulle vara utbredd i vårt samhälle är mest bara en seglivad myt. För; vi umgås helst med de som har samma ungefärliga bakgrund, vi bildar par med de som helst har samma bakgrund. Endogami kallat på forskarspråkbruk. Undantag sker givetvis självfallet hela tiden men i det stora perspektivet finns egentlig ingen större omfattande mångfald här i landet Vad vi i stället hyser i vår gemensamma famn är att vi består av ett antal grupperingar som helst håller de andra en rejäl bit bortanför. För Södertäljes del svenskar där, syrianer (suryoyo) där, araber där och så vidare. Vi lever i våra kulturella hemtagna tama bubblor helt enkelt.

Från den formidabla djupdykningen i den syrianska nutidshistorien är Fuat Deniz ”En minoritets odyssé, det assyriska exemplet (Örebro studies) en guldgruva för den som verkligen vill sätta sig in i den syrianska livsföringen (och den svenska hållningen). Från sidan 252 hämtar jag detta som väl illustrerar enkelt och redigt förklarar sakfrågan. ”Kulturellt sett har vi svårigheter att umgås. Jag är inte nöjd med våra relationer till svenskarna. Men jag har försökt själv att bjuda in några grannar över en kopp kaffe. Jag har försökt att utnyttja vissa tillfällen. Vi är ju grannar, vi måste ibland besöka varandra, hälsa på varandra…Vi försökte några gånger. Men under alla dessa 14 år har ingen svensk granne bjudit oss på något. De är mycket isolerade. Men vi har en förklaring till vår. Jag kunde inte förstå varför svenskarna är isolerade. Varför är de rädda? Men, jag, har inte rätt att tvinga någon till att komma hem till mig. Men det är en självklar reaktion, beteende att en vanlig människa hälsar på sin granne, vilket 90% av mina grannar inte gör. Jag har tappat all lust att bygga nya broar mellan mig och mina svenska grannar.”

Flera forskare (se Jönsson m.fl.) har tittat på hur unga och integrationen fungerar. Svaret är mestadels, om vi väljer det korta beskedet uttryckt i det rätt raka svarsalternativet nämligen väldigt uselt.

När Wendela Hebbes priset delades ut härom veckan gick det ytterst välförtjänt till Diamant Salihu för boken ”tills alla dör”(Mondial). För bara några år sedan var de här gängkriminellas framfart något som samhället blundade för. Vi överlät det hopplösa uppdraget helt till polismyndigheten enkom. Valhänta försök gjordes av den beväpnade överheten. En ständig acceleration av skjutningar blev det fortsatta svaret. Numer skjuts det värst hos oss i hela i Europa. Och de skjuter definitivt för att döda. En 15-åring är den senaste gärningsmannen (Malmö). Ett barn alltså. Men ändå beredd att avrätta en annan livslevande vilket också skedde på plats i ett köpcentra.   

I den lika lysande boken ”Gangsterparadiset”(Forum) skriver Lasse Wierup ”pojkar med stor frihet och liten guidning har fostrat varandra i gatlyktornas sken” och just detta är precis vad som skett. De här ungtupparna har gjort sig omöjliga hemma i de flesta fall. I stället är de  uppfostrade under skenet från gatlamporna. Tillsammans med samma vildvuxna vinddrivna unga pojkar. Mången gång gör föräldrarna allt för att hålla pojkarna inom lagens gränser. Det går som regel inget vidare. Och ha i minnet att det är en liten del av landets invandrande ungdomar som inte kan avhålla sig från att bli gängkriminella. De är verkligen udda de här ungtupparna. Länge blundade vi också varifrån de här vildvuxna ungdomarna stammade. Bara det ett besvärligt hinder för att våga se klart.

Och detta trots att en strid ström av varningar om var som var på ingång i vårt samhällsliv. Nalin Pekgul skriver på DN-debatt att redan år ”2005 varnades för den spirande gängbrottsligheten”. Och det stämmer, det finns en rad vittnesmål om vad som håller på att segla upp. Främst från Göteborgs horisont. Pekgul skriver ”i november 2005 varnade jag för kriminaliteten och den växande islamismen, men min oro avfärdades. Vi var många i samhällsdebatten som varnade för vad vi såg komma” och redan berömt är förra statsministerns Löfven och dennes uttalande om att ”vi såg det kanske inte komma (år 2017 var det väl som han vaknade upp ur sin sömn).

Ung, utan skolbetyg, utan framtidsdrömmar, utan hopp så är steget till att gränsla de som är utanför lagen en snabb och kort historia. De badar ju i pengar, de säljer knark, de utpressar folk (och företag) och de lever samtida rövare. De får plötsligt allt det där som man INTE alls hade tillgång till tidigare. Makt, status, gott om pengar i fickan och därmed ett lyxliv och så med ett hov av unga flickor runt ikring. Från att vara i princip medellös har de plötsligt tiotusentals kronor i veckan för att leva ett utsvävande lyxliv. De tar chansen förstås. Vad hindrar dem? Svar inget. De skickar vykort från exotiska platser och de lever som miljonärer.

Och de gör de med skrämmande framgång bara med den kraftfulla haken att detta skapar i sin tur en rad motsättningar till andra som också de växt upp i gatlyktornas skola. De krigar om pengarna, om områden, om inflytande och de har haft fritt fram hittills (nästan). Svindlande snabbt förbyts lyxtillvaron till i stället förvandlas till ett skräckväldes tillvaro. Skyddsväst på även om denna är en klen tröst då de gängkriminella skjuts allt oftare i ansiktet numer. Att flera oskyldiga som inte har ett uns med saken att göra också de stryker med är en annan del av hänsynslösheten. Trätorna går ibland inte ens att veta var och varför för de är så skruvade de här unga beväpnade unga männen. Minsta lilla oförrätt kan starta en ny omgång vendettor.  Lyxlivet blir i stället detsamma som att ständigt var vaksam, se sig över axeln som det heter. Undvika det stället och det. Hålla sig inomhus och byta adress oftare än vi andra duschar. Rädslan kommer krypande och de unga flickor som förr flockades runt de här yngre männens blir ett dödshot. De kan plötsligt gå någon annans ärende, ha bytt lojalitet och pang är man död. Vilket i sin tur innebär att de får sluta helt med hovet av flickor. Numer finns det unga män som i sin machoroll inte ens blundar för att avrätta på kontrakt. Det vill säga de skjuter någon helt främmande för dem mot en saftig betalning (från 100 000 och uppåt). 

I landets reningsverk kan vi se hur många medansvariga det finns, det är de som missbrukar cannabis, kokain etc. Kunderna är de vanliga medborgare som tycker sig behöva ”avkoppling” och därmed möjliggörs det här fortsatta gangsterväldet. De gängkriminella förser den törstande svenska marknaden med droger i en aldrig sinande ström. Grundproblemet är den här extremt storvulna marknaden. Diamant Salihu sa när han var här i Södertälje (18 sep) att det låga valdeltagandet i delar av Södertälje  pekar på en väldigt trist utveckling, alltså att samhället inte uppskattas. Man vänder detta ryggen till. Vilket i sin tur inte alls bådar gott. Salihu passade även på att säga att han aldrig stött på en lycklig gängkriminell.

Och som inte allt detta vore nog nås vi nu av rapporter om att även unga svenskar, som  inte fått ordning på studierna, börjat söka sig till samma sorts gangstertillvaro. Och så drivs de till det ”spännande” utanförskaps tillvaron. Med mycket pengar, mycket makt, med våldskapital i högsätet och ett bra sätt att få in mycket pengar. Och leva som furstar. Tills de slutligen kraschar och de kroknar. Anspänningen har ett högt pris och det går åt många droger att hålla skutan flytande.

Priset med ständig ångest tar till slut ut sin rättmätiga rätt. Om de inte blir avrättade innan förstås.

Anders Hammarlind, fri skribent.

 

 Kort inlägg här nedan i Länstidningen Södertälje 8 okt -22

 Många ord i dessa dagar om de vettlösa morden här i Södertälje. Saknar dock de väsentliga ordalagen om stadens omfattande helgpuffande. Gängens egen uppfostran har gått om intet då de i stället vrångkultiverat varandra ute på gårdarna.

De snabba pengarna finns i gängens ekonomiska muskler. Klockrent uttryckt av Tomas Karlsson i orden ”de som imponeras av pengarna – guldkedjan, märkesklockan eller lyxbilen. De tar stora risker för att bli en del av brottsnätverket”.

Annons

På den vägen är det. Ytligt sett.

Skolan har de här unga killarna/männen oftast inte klarat av. En lång rad av pinsamma misslyckanden bara. Framtiden är därmed mörk. Ung, utan vettig laglig framtid.

Utan hopp är steget för att hoppa med i gängen ytterst kort. Plötsligt har man allt det man inte hade tillgång till tidigare. Pengar i överflöd, makt utifrån vapenskramlet, makt utifrån att vara fruktad. Rasande fort går det från medellös till att ha pengar som den värsta höginkomsttagaren. Steget är kort för många av de här unga. Och de tar klivet förstås.

Nu är vi åter i centrum för gängbusets framfart. De skjuter hänsynslöst illa och utifrån deras klena vapenutbildning blir det makabert.

Många ord i dessa dagar om gängens krackelerande framfart – de tar ju död på varandra internt. Vad vi dock förefaller glömma bort är att narkotikan är deras guldkalv. Detta missbruk genererar enorma ekonomiska tillgångar för gängen. Detta otroliga narkotikabehov ute i Södertälje är det som gör de här unga männen rika i överflöd. Det är dagens helgknarkande, dagens lilla puff av livsaperitif som är grunden för deras guldkalv.

Utan ett flödande inflöde av dessa droger vore de här unga männen medellösa per definition. Det är våra ”små oförargliga” helgpuffar som bär upp dem. Håller dem fast vid dignande matbord.

Diamant Salihu, Sveriges televisions kriminalreporter, sa här om veckan här i Södertälje att han aldrig stött på en gängkriminell som sagt sig vara lycklig. Det blir bara elände för dem, men det tänker man inte på då man kliver in i den här miljön.

Anders Hammarlind

fri skribent