Och inte en enda djävel är lycklig

 

 

Och inte en djävel är lycklig som gangster (efter några år)

 

Mångfald är förstås alldeles utmärkt som godmodig och rättfärdigad grundtanke, inte tu tal om annat. Men vi har, handen på hjärtat, inte värst mycket av denna eftersökta mångfald här i nationen. Eller här i Södertälje för den delen. Vi borde verkligen kunna bättre, men icke. Lyssnade nyligen på en föreläsning om unga och mångfald (Institutet för framtidsstudier) och visst vår strävan leder oss mer per uttalade ord och i trivsamma politiska paroller till det mångkulturella samhället än som daglig bruksvara. Och att vara reellt ärlig i vår strävan till integration. ”Integration bland unga, en mångkulturell generation växer upp” (författare Jönsson, Mood, Treuter, utgivet på Makadam förlag)

För vi lever alldeles oftast mest i parallella bubblor där broarna över är alldeles för få. Att mångfalden skulle vara utbredd i vårt samhälle är mest bara en seglivad myt. För; vi umgås helst med de som har samma ungefärliga bakgrund, vi bildar par med de som helst har samma bakgrund. Endogami kallat på forskarspråkbruk. Undantag sker givetvis självfallet hela tiden men i det stora perspektivet finns egentlig ingen större omfattande mångfald här i landet Vad vi i stället hyser i vår gemensamma famn är att vi består av ett antal grupperingar som helst håller de andra en rejäl bit bortanför. För Södertäljes del svenskar där, syrianer (suryoyo) där, araber där och så vidare. Vi lever i våra kulturella hemtagna tama bubblor helt enkelt.

Från den formidabla djupdykningen i den syrianska nutidshistorien är Fuat Deniz ”En minoritets odyssé, det assyriska exemplet (Örebro studies) en guldgruva för den som verkligen vill sätta sig in i den syrianska livsföringen (och den svenska hållningen). Från sidan 252 hämtar jag detta som väl illustrerar enkelt och redigt förklarar sakfrågan. ”Kulturellt sett har vi svårigheter att umgås. Jag är inte nöjd med våra relationer till svenskarna. Men jag har försökt själv att bjuda in några grannar över en kopp kaffe. Jag har försökt att utnyttja vissa tillfällen. Vi är ju grannar, vi måste ibland besöka varandra, hälsa på varandra…Vi försökte några gånger. Men under alla dessa 14 år har ingen svensk granne bjudit oss på något. De är mycket isolerade. Men vi har en förklaring till vår. Jag kunde inte förstå varför svenskarna är isolerade. Varför är de rädda? Men, jag, har inte rätt att tvinga någon till att komma hem till mig. Men det är en självklar reaktion, beteende att en vanlig människa hälsar på sin granne, vilket 90% av mina grannar inte gör. Jag har tappat all lust att bygga nya broar mellan mig och mina svenska grannar.”

Flera forskare (se Jönsson m.fl.) har tittat på hur unga och integrationen fungerar. Svaret är mestadels, om vi väljer det korta beskedet uttryckt i det rätt raka svarsalternativet nämligen väldigt uselt.

När Wendela Hebbes priset delades ut härom veckan gick det ytterst välförtjänt till Diamant Salihu för boken ”tills alla dör”(Mondial). För bara några år sedan var de här gängkriminellas framfart något som samhället blundade för. Vi överlät det hopplösa uppdraget helt till polismyndigheten enkom. Valhänta försök gjordes av den beväpnade överheten. En ständig acceleration av skjutningar blev det fortsatta svaret. Numer skjuts det värst hos oss i hela i Europa. Och de skjuter definitivt för att döda. En 15-åring är den senaste gärningsmannen (Malmö). Ett barn alltså. Men ändå beredd att avrätta en annan livslevande vilket också skedde på plats i ett köpcentra.   

I den lika lysande boken ”Gangsterparadiset”(Forum) skriver Lasse Wierup ”pojkar med stor frihet och liten guidning har fostrat varandra i gatlyktornas sken” och just detta är precis vad som skett. De här ungtupparna har gjort sig omöjliga hemma i de flesta fall. I stället är de  uppfostrade under skenet från gatlamporna. Tillsammans med samma vildvuxna vinddrivna unga pojkar. Mången gång gör föräldrarna allt för att hålla pojkarna inom lagens gränser. Det går som regel inget vidare. Och ha i minnet att det är en liten del av landets invandrande ungdomar som inte kan avhålla sig från att bli gängkriminella. De är verkligen udda de här ungtupparna. Länge blundade vi också varifrån de här vildvuxna ungdomarna stammade. Bara det ett besvärligt hinder för att våga se klart.

Och detta trots att en strid ström av varningar om var som var på ingång i vårt samhällsliv. Nalin Pekgul skriver på DN-debatt att redan år ”2005 varnades för den spirande gängbrottsligheten”. Och det stämmer, det finns en rad vittnesmål om vad som håller på att segla upp. Främst från Göteborgs horisont. Pekgul skriver ”i november 2005 varnade jag för kriminaliteten och den växande islamismen, men min oro avfärdades. Vi var många i samhällsdebatten som varnade för vad vi såg komma” och redan berömt är förra statsministerns Löfven och dennes uttalande om att ”vi såg det kanske inte komma (år 2017 var det väl som han vaknade upp ur sin sömn).

Ung, utan skolbetyg, utan framtidsdrömmar, utan hopp så är steget till att gränsla de som är utanför lagen en snabb och kort historia. De badar ju i pengar, de säljer knark, de utpressar folk (och företag) och de lever samtida rövare. De får plötsligt allt det där som man INTE alls hade tillgång till tidigare. Makt, status, gott om pengar i fickan och därmed ett lyxliv och så med ett hov av unga flickor runt ikring. Från att vara i princip medellös har de plötsligt tiotusentals kronor i veckan för att leva ett utsvävande lyxliv. De tar chansen förstås. Vad hindrar dem? Svar inget. De skickar vykort från exotiska platser och de lever som miljonärer.

Och de gör de med skrämmande framgång bara med den kraftfulla haken att detta skapar i sin tur en rad motsättningar till andra som också de växt upp i gatlyktornas skola. De krigar om pengarna, om områden, om inflytande och de har haft fritt fram hittills (nästan). Svindlande snabbt förbyts lyxtillvaron till i stället förvandlas till ett skräckväldes tillvaro. Skyddsväst på även om denna är en klen tröst då de gängkriminella skjuts allt oftare i ansiktet numer. Att flera oskyldiga som inte har ett uns med saken att göra också de stryker med är en annan del av hänsynslösheten. Trätorna går ibland inte ens att veta var och varför för de är så skruvade de här unga beväpnade unga männen. Minsta lilla oförrätt kan starta en ny omgång vendettor.  Lyxlivet blir i stället detsamma som att ständigt var vaksam, se sig över axeln som det heter. Undvika det stället och det. Hålla sig inomhus och byta adress oftare än vi andra duschar. Rädslan kommer krypande och de unga flickor som förr flockades runt de här yngre männens blir ett dödshot. De kan plötsligt gå någon annans ärende, ha bytt lojalitet och pang är man död. Vilket i sin tur innebär att de får sluta helt med hovet av flickor. Numer finns det unga män som i sin machoroll inte ens blundar för att avrätta på kontrakt. Det vill säga de skjuter någon helt främmande för dem mot en saftig betalning (från 100 000 och uppåt). 

I landets reningsverk kan vi se hur många medansvariga det finns, det är de som missbrukar cannabis, kokain etc. Kunderna är de vanliga medborgare som tycker sig behöva ”avkoppling” och därmed möjliggörs det här fortsatta gangsterväldet. De gängkriminella förser den törstande svenska marknaden med droger i en aldrig sinande ström. Grundproblemet är den här extremt storvulna marknaden. Diamant Salihu sa när han var här i Södertälje (18 sep) att det låga valdeltagandet i delar av Södertälje  pekar på en väldigt trist utveckling, alltså att samhället inte uppskattas. Man vänder detta ryggen till. Vilket i sin tur inte alls bådar gott. Salihu passade även på att säga att han aldrig stött på en lycklig gängkriminell.

Och som inte allt detta vore nog nås vi nu av rapporter om att även unga svenskar, som  inte fått ordning på studierna, börjat söka sig till samma sorts gangstertillvaro. Och så drivs de till det ”spännande” utanförskaps tillvaron. Med mycket pengar, mycket makt, med våldskapital i högsätet och ett bra sätt att få in mycket pengar. Och leva som furstar. Tills de slutligen kraschar och de kroknar. Anspänningen har ett högt pris och det går åt många droger att hålla skutan flytande.

Priset med ständig ångest tar till slut ut sin rättmätiga rätt. Om de inte blir avrättade innan förstås.

Anders Hammarlind, fri skribent.

 

 Kort inlägg här nedan i Länstidningen Södertälje 8 okt -22

 Många ord i dessa dagar om de vettlösa morden här i Södertälje. Saknar dock de väsentliga ordalagen om stadens omfattande helgpuffande. Gängens egen uppfostran har gått om intet då de i stället vrångkultiverat varandra ute på gårdarna.

De snabba pengarna finns i gängens ekonomiska muskler. Klockrent uttryckt av Tomas Karlsson i orden ”de som imponeras av pengarna – guldkedjan, märkesklockan eller lyxbilen. De tar stora risker för att bli en del av brottsnätverket”.

Annons

På den vägen är det. Ytligt sett.

Skolan har de här unga killarna/männen oftast inte klarat av. En lång rad av pinsamma misslyckanden bara. Framtiden är därmed mörk. Ung, utan vettig laglig framtid.

Utan hopp är steget för att hoppa med i gängen ytterst kort. Plötsligt har man allt det man inte hade tillgång till tidigare. Pengar i överflöd, makt utifrån vapenskramlet, makt utifrån att vara fruktad. Rasande fort går det från medellös till att ha pengar som den värsta höginkomsttagaren. Steget är kort för många av de här unga. Och de tar klivet förstås.

Nu är vi åter i centrum för gängbusets framfart. De skjuter hänsynslöst illa och utifrån deras klena vapenutbildning blir det makabert.

Många ord i dessa dagar om gängens krackelerande framfart – de tar ju död på varandra internt. Vad vi dock förefaller glömma bort är att narkotikan är deras guldkalv. Detta missbruk genererar enorma ekonomiska tillgångar för gängen. Detta otroliga narkotikabehov ute i Södertälje är det som gör de här unga männen rika i överflöd. Det är dagens helgknarkande, dagens lilla puff av livsaperitif som är grunden för deras guldkalv.

Utan ett flödande inflöde av dessa droger vore de här unga männen medellösa per definition. Det är våra ”små oförargliga” helgpuffar som bär upp dem. Håller dem fast vid dignande matbord.

Diamant Salihu, Sveriges televisions kriminalreporter, sa här om veckan här i Södertälje att han aldrig stött på en gängkriminell som sagt sig vara lycklig. Det blir bara elände för dem, men det tänker man inte på då man kliver in i den här miljön.

Anders Hammarlind

fri skribent

 Uppfostrade i gatlyktornas sken

Moderatledaren Kristersson uttalar sig numer allt oftare om att det är invandrare generellt som är problemet nummer ett i vårt samhälle.  Visst är det inte så,  och inte alls så frekvent med problem som han fräckt påskiner. Trots att merparten av de som invandrat hit sedan 2; a världskriget anpassat sig förhållandevis väl är det ändock här i modern tid, alltså nu, som problemen verkligen lyser igenom. Alltför många, ca en halv miljon människor, kommer in på arbetsmarknaden. En del vill heller inte. De vill leva på bidrag för det egna levande livet. 

De flesta som invandrat hit, ända sedan slutet av andra världskriget, har anpassat sig väl. De facto. De problem vi idag har främst från förortens kriminella - och detta ska inte alls förringas – är inte alls synonymt med alla de anpassade invandrare vi har här i landet, och i Södertälje. Att vi sedan inte är så nära är en helt annan sak. Ha perspektiven klara för dig, merparten anpassar sig väl medan en mindre andel varken vill eller kan bli en del av samhället. Så ser det ut i ett enda stort penseldrag. 

Numer är de inflyttade under de senaste 60 åren så pass mångtaliga att de finns på samtliga positioner och platser i samhället. Du vet ju själv. Och de gör, som de infödda, sitt för att dra stråna till stacken. På Kristersson låter det som om alla dessa icke integrerade kommit de senaste turbulenta åren. Det är ett försök från hans sida att få tillbaka alla de som fullt förståeligt gått över till Sverigedemokraterna. Han blandar medvetet samman fakta, eller icke fakta,  huller om buller. Men tror inte heller att han lyckas med denna piruett, trots allt. Blott för några år sedan stod Kristersson fullt och fast i vi öppnar våra hjärtan för hela världen. Det var sannerligen ett brutalt uppvaknande, och en  tydlig illustration av att politik snabbt skiftar utifrån vad som är gångbart för stunden. 

De flesta som kommit hit sköter sig väl och på alla samhällsnivåer nivåer har vi att göra med såväl infödda som inflyttade. Numer, som bekant. I princip överallt. Som regel går också detta bra. Kulturskillnaderna varierar förstås men icke desto mindre är vi faktiskt bra i det här landet att få tillstånd en godtagbar integration. Bortsett från alla dessa kulturfanatiker av allehanda sorter samt vildvuxna tonåringar som terror behandlar sin förortsmiljö. Och båda härjar fritt i landet. Plus de som inte vill göra ett jota för att försörja sig av egen kraft. Men det finns även infödda som hemfaller åt detta.

Att de här gängkriminella, ofta födda i Sverige av invandrande föräldrar, fått röja fritt det senaste decenniet är mer ett problem för den svenska naiva aningslösheten. Den blåögda godtrogenheten är verkligen stötande men har inte mycket att göra med alla de miljoner inflyttade som varje dag drar sitt strå till den svenska stacken. Se proportionerna vänligen.

Inte för att bagatellisera verkligheten men Kristerssons locktoner till alla de som övergått till Sverigedemokraterna (och det är intet att förvånas över) är ren och skär enkel humbug.  Det var inte många år sedan Kristersson stod bakom öppna er hjärtan politiken. Nu tvärtom kan tyckas, men dra inte alla över samma kam vänligen. Håll isär begreppen och skilj på människa som människa.

 

Gangster Sverige i gatlyktornas sken

Under två decennier har den här grytan fått stå och puttra utan att samhället lyft av kastrullen. Gång efter annan är det sagt att gängen skall knäckas. Men grytan har fortsatt att stå på ständigt uppkok medan samhällets gemensamma insatser har klingat av en efter annan.  De unga våldsverkarna har fått härja alltmer fritt. Knark, utpressning, bedrägerier och rån är grundbultarna. Samt rivalitet om ”marknaden” mellan de unga. Därav alla dessa skjutningar och sprängningar som numer drar fram genom vårt samhälle.

Göteborg i början på seklet är avfyrningsrampen för de unga. Det är där det börjar, det som vi inte ser komma. Samhällets motåtgärder är alldeles för klena, rent av insmorda i varandra i ett gytter av bästa social välvilja så att ingen egentligen vet var de ens skall börja. Om de ens törs. ”Det känns som svenska samhället är bättre på att jaga folk som röker utomhus än att ta fast de kriminella” säger en uppgiven röst i Lasse Wierups lysande ”Gangster Paradiset”(Forum).

Den här verksamheten bottnar i förorternas mörka valv, med usla betyg kommer man ingen vart. Redan i detta strandar man och går in för att bli gangster. För att åtminstone överleva, med guldkant desto bättre.  Många har sett äldre killar med tjocka sedelbuntar ta för sig. De yngre tar efter. Numer därtill försedda med handgranater och vapen. Samhället har svarat med allehanda mestadels för tafatta åtgärder. Därför har vi dessa yngre brottslingar. Polismakten har ständigt arbetat i uppförsbacke. Straffen för de unga kriminella har varit så valhänt utformade att de knappt har uppfattats som straff. Först nu när det börjar bli uppenbart att vi har haft fel perspektiv så gott som hela tiden kan det möjligen hända något rejält.  Wierup skriver i sin utmärkta bok att ”pojkar med stor frihet och liten guidning har fostrat varandra i gatlyktornas sken”, smaka gärna på den formuleringen. Varpå det heter att ”socialsekreterare, domstolar, imamer och äldre har försökt säga till pojkarna att de gjort fel. Sedelbuntarna och de andra grabbarnas kramar har bekräftat att de gjort rätt”.

De många unga – som ändock är ytterst få till antalet – har utvecklat ett antisocialt personlighets mönster och utvecklat ett prokriminellt förhållandesätt. Med vapen i hand har de tagit över en stor del av makten med utgångspunkt från sina förorter.  Delvis är detta ett problem med integrations förtecken, dels även ett manlighetsproblem. För de här killarna är det ofta så. Maktberusade och huvudet fyllt med droger i kan de verkligen utmana samhället. Och det gör de som bekant. Och deras pappor förefaller ha gått upp i rök.

Imamerna kan de inte göra något då? De har inte heller något märkbart inflytande över de här gossarna, de har fått uppfostra sig helt själva i gatlyktornas ljussken. Och de yngre kriminella ”skrattar åt vårt samhälle, därför att de kan göra vad de vill” och så illa är det när effekterna av gatlyktornas ljus har fått bära skämd frukt. De här unga lyssnar inte på någon förutom de andra som också de uppfostrat sig själva i gatlyktornas sken.

” Gangsterparadiset är en avslöjande djupdykning i den nya gängkriminaliteten, en bok för alla som vill förstå Sverige år 2020” det är enbart att hålla med. För detta är verkligen en svindlande nattsvart djupdykning i det nya som ändå inte är det nya, vi fattade bara inte vad som var på gång och för att låna Statsministerns ord ”vi såg det kanske inte komma”.

Anders Hammarlind

Robert Hannah, riksdagsledamot för L och från Göteborg skriver i Göteborgs Posten 2016; Samma bakgrund – olika val

Jag gick i samma skolor, hade samma lärare och uppväxtmiljö som gängmedlemmarna och i dag är jag personkryssad riksdagsledamot. Den absoluta majoriteten av ungdomarna som kommer från förorten blir lyckade trots att de haft det socioekonomiskt tuffare än ungdomar från andra delar av staden. Verklighetens folk i förorten är precis som alla andra och drömmer om samma saker som alla andra. Vi jobbar, går i skolan och käkar tacos på fredagar. Vi förtjänar trygghet.

Från arkivet, detta skrev jag i juli 2020.

EBATT | 23 jul

Debatt: Folkhälsomyndigheten har haft många fel i sina analyser

ANNONS

Anders Tegnell, statsepidemiolog, tillsammans med Svante Werger, rådgivare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Foto: Erik Simander / TT

Insatserna som görs mot coronaviruset är sannerligen imponerande. Samtidigt som det finns märkliga och direkt skadliga felgrepp emellanåt. Låt mig ta detta med ansiktsmask. Detta är ett förhållandevis dåligt skydd mot att bli smittad. Men desto bättre för att undvika att man smittar andra. Här har vi verkligen inte varit speciellt seriösa. Den som smittar kan ha en fullt utvecklad smitta i kroppen men den märks ännu inte. Varpå vederbörande går till sin sysselsättning och sprider mängder med smitta. Med ansiktsmask hade detta reducerats avsevärt. Att personalen inom äldrevården och hemtjänsten saknat detta skydd beror i mångt och mycket på att vi slaviskt följt direktiven från Folkhälsomyndigheten. Myndigheten har sagt att munskydd inte är nödvändigt men missat att den som ännu inte insjuknat sprider virus. ”Stanna hemma vid minsta symtom” har varit absolut ledstjärna men då inser man inte att väldigt många inte får några påtagliga symtom, eller att de kommer först efter ett antal dagar. Men då är det redan för sent, smittan kommer in i äldreomsorgen, i hemtjänsten.

Nu sägs det att personal som arbetar vis a vi äldre och sjuka skall ha såväl visir som ansiktsmask. Bra, men 2,5 månader för sent. Karin Björkryd, omsorgsdirektör i Södertälje, är en god representant för att inte ha vågat tänka friare. Vilket sätter fingret på den ömma punkten, det gäller att alltid tänka rätt. Och så fel det ändå blir. Ifrågasättandet av direktiven har varit stympade, så även här i LT, för den fria mogna och vettiga diskussionen. 2.5 månader för sent säger samma Björkryd att använda såväl visir som munskydd är för ”att syftet är att minska risken för smitta från personal till äldre...”.

Man felbedömde grovt riskerna med pandemins utveckling och spridnings framfart.

Folkhälsomyndigheten har haft så många fel i sina analyser. Man felbedömde grovt riskerna med pandemins utveckling och spridnings framfart. Och när Stockholm tog sportlov i februari for tusentals skidentusiaster till Norra Italien och många blev smittade. FHM gjorde då ingenting överhuvudtaget åt detta utan smittan fick fri lejd in i landet. Likaså att Melodifestivalen pågick obehindrat i Solna. Ingen kan idag säga om den svenska linjen med flockimmunitet är av godo eller en katastrof. Visserligen säger man unisont att flockimmunitet inte är vår väg men i några uttalanden har Anders Tegnell, statsepidemilog, ändå sagt att så är fallet. I Aftonbladet 16 mars medger Tegnell att vi inte kan få kontroll över smittan på annat sätt än att tro på att vi kommer uppnå flockimmunitet. Varför inte säga detta då? För det är ”är närmast utsiktslöst att försöka stoppa spridningen av viruset” som Johan Giesecke, tidigare på Tegnell post, säger (SvD 6 maj).

När det gäller sjukvården är skydden mer utbredda, fungerar till fullo mestadels, men när jag läser hurusom de pysslar med ren ålders exkludering gör det mig riktigt illa till mods. Ta Gösta Andersson i vår stad som fick vetskap om att han inte skulle få någon intensivvård. Du är för gammal sa man till den ovanligt friske Gösta Andersson. Det var hans barn som fick slita hårt för att pappan till slut skulle få respiratorvård. Nu är han åter hemma, och han säger här i LT i ett utmärkt reportage signerat Jenny Folkesson att ”det är så roligt att leva att jag vill leva ett tag till”.

Anders Hammarlind

fri skribent

Och allt börjar med Fredrik Reinfeldt och Miljöpartiet

När Fredrik Reinfeldt år 2011 slöt avtal med Miljöpartiet om att öppna gränsbommarna på nästan vid gavel och sedan följde upp detta med ”öppna era hjärtan” så bäddade det också för det kaos som blev fallet året efter.  Flyktingar ska vi ta givetvis emot, dock aldrig så många på så  kort tid. 

Huvudproblemet är att vi aldrig tillfrågades om ”öppna era hjärtan”. Dåvarande migrationsminister Tobias Billström(M) varnade för  och han nämnde det förbjudna ordet Volym. Vilket fick Reinfeldt att fullkomligt exempellöst tvåla till sin minister något alldeles extremt. Socialdemokratins  Löfven var av samma åsikt, det var skamligt skandalöst att tala om volym.  Vår signalpolitik mot omvärlden blev att vi har inga gränser för hur många vi tar emot. Och de kom, de fotvandrade. Man gick från ex. Afghanistan, hela vägen. Över bergen i Iran, korsade den farliga gränsen till Turkiet. Nattetid. De svenskar som ändå undrade hur i hela friden allt detta skulle fungera i praktiken avfärdades bryskt med ”rasist”.

De som kom sades vara välutbildade. Det finns inga problem och så fyllde vi flyktingmottagningarna med folk som nyss hade krigat med varandra eller som stod väldigt långt ifrån vår egen kultur och vår kultur fick de lära sig bäst de kunde. För eftersom alla är lika mycket värda kunde vi snabbt blanda alla med varandra för alla var ju lika mycket värda. Och  de var ju inte så pass välutbildade som det sades. Desinformation.  

Hade det inte varit för att landsbygden öppnade upp och tog delvis över hade detta kunnat gå riktigt överstyr.  Frivilliga och landsbygden tog stjärnsmällen ihop med socialtjänsterna. Landsbygden folk öppnade upp medan Stefan Löfven(S), nu som statsminister, stod på Medborgarplatsen och sa att i mitt Europa bygger vi inga murar. Några veckor därefter kastade Löfven alla ord överbord och påbörjade den nya hårda svenska linjen. Miljöpartiets Åsa Romson försvann ut genom dörren men hon tog med sig Miljöpartiets hjärta. Hur alla de som nu befinner sig i sluttampen på de statliga ersättningarna talar vi fortfarande inte om. 

Hur integrationen skall gå till är huvudfrågan. Som Dagens Nyheter skriver 2/7 i en ledare. Misslyckas integrationen kommer vårt välfärdssamhälle att krokna, egentligen gå i graven. I den nya Löfvenska ordningen har vi raskt gått från helt öppna gränser till något ytterst oroande. Folk gick hit från Afghanistan. Över de turkisk-Iranska bergen. Oändliga nattliga vandringar och det var alltid farligt. De gick till Sverige men nu ska många av dem ut. 80 000 sa Inrikesminister Ygeman(S) först innan han nöjde sig med 40 000. Nu är vi verkligen inne på det vi inte ska göra. Nu ska de ut och många  är hitlurade av signalerna från Stockholm.

Ygeman(S) och integrationsminister Morgan Johansson(S) står upp som hårdast av alla, då far statsministern runt i landet och agerar mystomte. Annie Lööf från Centerpartiet har sagt det kloka. Det går inte att skicka tillbaks dem till Afghanistan, landet är i krig och det blir värre för varje år. Annie Lööf har begärt att utvisningarna pausas, läget är så förtvivlat i Afghanistan. Och de Afghanska flyktingministrarna vädjar skicka inga hit, det är så krigseländigt det kan bli. Och av de som kom har många etablerat sig, går i skolan, fått vänner, integrerat sig. Nu ska de ut. Och vilket gigantiskt resursslöseri. Först håller vi dem med mat, husrum, fickpengar, betalar för tandvård, sjukvård o.s.v. för att vi i nästa andetag skickar hem de till Afghanistan (som många inte ens har något minne från). 

Anders Hammarlind