Uppfostrade i gatlyktornas sken
Moderatledaren
Kristersson uttalar sig numer allt oftare om att det är invandrare generellt som
är problemet nummer ett i vårt samhälle.
Visst är det inte så, och inte alls så frekvent med problem som han fräckt påskiner.
Trots att merparten av de som invandrat hit sedan 2; a världskriget anpassat
sig förhållandevis väl är det ändock här i modern tid, alltså nu, som problemen
verkligen lyser igenom. Alltför många, ca en halv miljon människor, kommer in på
arbetsmarknaden. En del vill heller inte. De vill leva på bidrag för det egna levande livet.
De
flesta som invandrat hit, ända sedan slutet av andra världskriget, har anpassat
sig väl. De facto. De problem vi idag har främst från förortens kriminella - och detta
ska inte alls förringas – är inte alls synonymt med alla de anpassade
invandrare vi har här i landet, och i Södertälje. Att vi sedan inte är så nära
är en helt annan sak. Ha perspektiven klara för dig, merparten anpassar sig väl
medan en mindre andel varken vill eller kan bli en del av samhället. Så ser det
ut i ett enda stort penseldrag.
Numer
är de inflyttade under de senaste 60 åren så pass mångtaliga att de finns på
samtliga positioner och platser i samhället. Du vet ju själv. Och de gör, som de infödda, sitt
för att dra stråna till stacken. På Kristersson låter det som om alla dessa icke integrerade kommit de senaste turbulenta åren. Det är ett försök från hans sida
att få tillbaka alla de som fullt förståeligt gått över till
Sverigedemokraterna. Han blandar medvetet samman fakta, eller icke fakta, huller om buller. Men
tror inte heller att han lyckas med denna piruett, trots allt. Blott för några
år sedan stod Kristersson fullt och fast i vi öppnar våra hjärtan för hela
världen. Det var sannerligen ett brutalt uppvaknande, och en tydlig illustration av att politik snabbt skiftar utifrån vad som är gångbart för stunden.
De
flesta som kommit hit sköter sig väl och på alla samhällsnivåer nivåer har vi
att göra med såväl infödda som inflyttade. Numer, som bekant. I princip överallt. Som regel går
också detta bra. Kulturskillnaderna varierar förstås men icke desto mindre är
vi faktiskt bra i det här landet att få tillstånd en godtagbar integration.
Bortsett från alla dessa kulturfanatiker av allehanda sorter samt vildvuxna
tonåringar som terror behandlar sin förortsmiljö. Och båda härjar fritt i
landet. Plus de som inte vill göra ett jota för att försörja sig av egen kraft.
Men det finns även infödda som hemfaller åt detta.
Att
de här gängkriminella, ofta födda i Sverige av invandrande föräldrar, fått röja
fritt det senaste decenniet är mer ett problem för den svenska naiva
aningslösheten. Den blåögda godtrogenheten är verkligen stötande men har inte
mycket att göra med alla de miljoner inflyttade som varje dag drar sitt strå
till den svenska stacken. Se proportionerna vänligen.
Inte
för att bagatellisera verkligheten men Kristerssons locktoner till alla de som
övergått till Sverigedemokraterna (och det är intet att förvånas över) är ren
och skär enkel humbug. Det var inte
många år sedan Kristersson stod bakom öppna er hjärtan politiken. Nu tvärtom
kan tyckas, men dra inte alla över samma kam vänligen. Håll isär begreppen och
skilj på människa som människa.
Gangster
Sverige i gatlyktornas sken
Under
två decennier har den här grytan fått stå och puttra utan att samhället lyft av
kastrullen. Gång efter annan är det sagt att gängen skall knäckas. Men grytan
har fortsatt att stå på ständigt uppkok medan samhällets gemensamma insatser
har klingat av en efter annan. De unga
våldsverkarna har fått härja alltmer fritt. Knark, utpressning, bedrägerier och
rån är grundbultarna. Samt rivalitet om ”marknaden” mellan de unga. Därav alla
dessa skjutningar och sprängningar som numer drar fram genom vårt samhälle.
Göteborg
i början på seklet är avfyrningsrampen för de unga. Det är där det börjar, det
som vi inte ser komma. Samhällets motåtgärder är alldeles för klena, rent av
insmorda i varandra i ett gytter av bästa social välvilja så att ingen
egentligen vet var de ens skall börja. Om de ens törs. ”Det känns som svenska samhället
är bättre på att jaga folk som röker utomhus än att ta fast de kriminella” säger
en uppgiven röst i Lasse Wierups lysande ”Gangster Paradiset”(Forum).
Den
här verksamheten bottnar i förorternas mörka valv, med usla betyg kommer man
ingen vart. Redan i detta strandar man och går in för att bli gangster. För att
åtminstone överleva, med guldkant desto bättre. Många har sett äldre killar med tjocka
sedelbuntar ta för sig. De yngre tar efter. Numer därtill försedda med
handgranater och vapen. Samhället har svarat med allehanda mestadels för tafatta
åtgärder. Därför har vi dessa yngre brottslingar. Polismakten har ständigt
arbetat i uppförsbacke. Straffen för de unga kriminella har varit så valhänt utformade
att de knappt har uppfattats som straff. Först nu när det börjar bli uppenbart
att vi har haft fel perspektiv så gott som hela tiden kan det möjligen hända
något rejält. Wierup skriver i sin utmärkta
bok att ”pojkar med stor frihet och liten guidning har fostrat varandra i
gatlyktornas sken”, smaka gärna på den formuleringen. Varpå det heter att
”socialsekreterare, domstolar, imamer och äldre har försökt säga till pojkarna
att de gjort fel. Sedelbuntarna och de andra grabbarnas kramar har bekräftat
att de gjort rätt”.
De
många unga – som ändock är ytterst få till antalet – har utvecklat ett
antisocialt personlighets mönster och utvecklat ett prokriminellt
förhållandesätt. Med vapen i hand har de tagit över en stor del av makten med
utgångspunkt från sina förorter. Delvis
är detta ett problem med integrations förtecken, dels även ett
manlighetsproblem. För de här killarna är det ofta så. Maktberusade och huvudet
fyllt med droger i kan de verkligen utmana samhället. Och det gör de som
bekant. Och deras pappor förefaller ha gått upp i rök.
Imamerna
kan de inte göra något då? De har inte heller något märkbart inflytande över de
här gossarna, de har fått uppfostra sig helt själva i gatlyktornas ljussken. Och
de yngre kriminella ”skrattar åt vårt samhälle, därför att de kan göra vad de
vill” och så illa är det när effekterna av gatlyktornas ljus har fått bära skämd
frukt. De här unga lyssnar inte på någon förutom de andra som också de
uppfostrat sig själva i gatlyktornas sken.
”
Gangsterparadiset är en avslöjande djupdykning i den nya gängkriminaliteten, en
bok för alla som vill förstå Sverige år 2020” det är enbart att hålla med. För
detta är verkligen en svindlande nattsvart djupdykning i det nya som ändå inte
är det nya, vi fattade bara inte vad som var på gång och för att låna
Statsministerns ord ”vi såg det kanske inte komma”.
Anders
Hammarlind
Robert Hannah, riksdagsledamot för L och från Göteborg skriver i Göteborgs Posten 2016; Samma bakgrund – olika val
Jag gick i samma skolor, hade samma lärare och uppväxtmiljö som
gängmedlemmarna och i dag är jag personkryssad riksdagsledamot. Den absoluta
majoriteten av ungdomarna som kommer från förorten blir lyckade trots att de
haft det socioekonomiskt tuffare än ungdomar från andra delar av staden.
Verklighetens folk i förorten är precis som alla andra och drömmer om samma
saker som alla andra. Vi jobbar, går i skolan och käkar tacos på fredagar. Vi
förtjänar trygghet.
Från arkivet, detta skrev jag i juli 2020.
Debatt: Folkhälsomyndigheten har haft många fel i sina analyser
Insatserna som görs mot coronaviruset är sannerligen imponerande. Samtidigt som det finns märkliga och direkt skadliga felgrepp emellanåt. Låt mig ta detta med ansiktsmask. Detta är ett förhållandevis dåligt skydd mot att bli smittad. Men desto bättre för att undvika att man smittar andra. Här har vi verkligen inte varit speciellt seriösa. Den som smittar kan ha en fullt utvecklad smitta i kroppen men den märks ännu inte. Varpå vederbörande går till sin sysselsättning och sprider mängder med smitta. Med ansiktsmask hade detta reducerats avsevärt. Att personalen inom äldrevården och hemtjänsten saknat detta skydd beror i mångt och mycket på att vi slaviskt följt direktiven från Folkhälsomyndigheten. Myndigheten har sagt att munskydd inte är nödvändigt men missat att den som ännu inte insjuknat sprider virus. ”Stanna hemma vid minsta symtom” har varit absolut ledstjärna men då inser man inte att väldigt många inte får några påtagliga symtom, eller att de kommer först efter ett antal dagar. Men då är det redan för sent, smittan kommer in i äldreomsorgen, i hemtjänsten.
Nu sägs det att personal som arbetar vis a vi äldre och sjuka skall ha såväl visir som ansiktsmask. Bra, men 2,5 månader för sent. Karin Björkryd, omsorgsdirektör i Södertälje, är en god representant för att inte ha vågat tänka friare. Vilket sätter fingret på den ömma punkten, det gäller att alltid tänka rätt. Och så fel det ändå blir. Ifrågasättandet av direktiven har varit stympade, så även här i LT, för den fria mogna och vettiga diskussionen. 2.5 månader för sent säger samma Björkryd att använda såväl visir som munskydd är för ”att syftet är att minska risken för smitta från personal till äldre...”.
Man felbedömde grovt riskerna med pandemins utveckling och spridnings framfart.
Folkhälsomyndigheten har haft så många fel i sina analyser. Man felbedömde grovt riskerna med pandemins utveckling och spridnings framfart. Och när Stockholm tog sportlov i februari for tusentals skidentusiaster till Norra Italien och många blev smittade. FHM gjorde då ingenting överhuvudtaget åt detta utan smittan fick fri lejd in i landet. Likaså att Melodifestivalen pågick obehindrat i Solna. Ingen kan idag säga om den svenska linjen med flockimmunitet är av godo eller en katastrof. Visserligen säger man unisont att flockimmunitet inte är vår väg men i några uttalanden har Anders Tegnell, statsepidemilog, ändå sagt att så är fallet. I Aftonbladet 16 mars medger Tegnell att vi inte kan få kontroll över smittan på annat sätt än att tro på att vi kommer uppnå flockimmunitet. Varför inte säga detta då? För det är ”är närmast utsiktslöst att försöka stoppa spridningen av viruset” som Johan Giesecke, tidigare på Tegnell post, säger (SvD 6 maj).
När det gäller sjukvården är skydden mer utbredda, fungerar till fullo mestadels, men när jag läser hurusom de pysslar med ren ålders exkludering gör det mig riktigt illa till mods. Ta Gösta Andersson i vår stad som fick vetskap om att han inte skulle få någon intensivvård. Du är för gammal sa man till den ovanligt friske Gösta Andersson. Det var hans barn som fick slita hårt för att pappan till slut skulle få respiratorvård. Nu är han åter hemma, och han säger här i LT i ett utmärkt reportage signerat Jenny Folkesson att ”det är så roligt att leva att jag vill leva ett tag till”.
Anders Hammarlind
fri skribent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar