Och allt börjar med Fredrik Reinfeldt och Miljöpartiet

När Fredrik Reinfeldt år 2011 slöt avtal med Miljöpartiet om att öppna gränsbommarna på nästan vid gavel och sedan följde upp detta med ”öppna era hjärtan” så bäddade det också för det kaos som blev fallet året efter.  Flyktingar ska vi ta givetvis emot, dock aldrig så många på så  kort tid. 

Huvudproblemet är att vi aldrig tillfrågades om ”öppna era hjärtan”. Dåvarande migrationsminister Tobias Billström(M) varnade för  och han nämnde det förbjudna ordet Volym. Vilket fick Reinfeldt att fullkomligt exempellöst tvåla till sin minister något alldeles extremt. Socialdemokratins  Löfven var av samma åsikt, det var skamligt skandalöst att tala om volym.  Vår signalpolitik mot omvärlden blev att vi har inga gränser för hur många vi tar emot. Och de kom, de fotvandrade. Man gick från ex. Afghanistan, hela vägen. Över bergen i Iran, korsade den farliga gränsen till Turkiet. Nattetid. De svenskar som ändå undrade hur i hela friden allt detta skulle fungera i praktiken avfärdades bryskt med ”rasist”.

De som kom sades vara välutbildade. Det finns inga problem och så fyllde vi flyktingmottagningarna med folk som nyss hade krigat med varandra eller som stod väldigt långt ifrån vår egen kultur och vår kultur fick de lära sig bäst de kunde. För eftersom alla är lika mycket värda kunde vi snabbt blanda alla med varandra för alla var ju lika mycket värda. Och  de var ju inte så pass välutbildade som det sades. Desinformation.  

Hade det inte varit för att landsbygden öppnade upp och tog delvis över hade detta kunnat gå riktigt överstyr.  Frivilliga och landsbygden tog stjärnsmällen ihop med socialtjänsterna. Landsbygden folk öppnade upp medan Stefan Löfven(S), nu som statsminister, stod på Medborgarplatsen och sa att i mitt Europa bygger vi inga murar. Några veckor därefter kastade Löfven alla ord överbord och påbörjade den nya hårda svenska linjen. Miljöpartiets Åsa Romson försvann ut genom dörren men hon tog med sig Miljöpartiets hjärta. Hur alla de som nu befinner sig i sluttampen på de statliga ersättningarna talar vi fortfarande inte om. 

Hur integrationen skall gå till är huvudfrågan. Som Dagens Nyheter skriver 2/7 i en ledare. Misslyckas integrationen kommer vårt välfärdssamhälle att krokna, egentligen gå i graven. I den nya Löfvenska ordningen har vi raskt gått från helt öppna gränser till något ytterst oroande. Folk gick hit från Afghanistan. Över de turkisk-Iranska bergen. Oändliga nattliga vandringar och det var alltid farligt. De gick till Sverige men nu ska många av dem ut. 80 000 sa Inrikesminister Ygeman(S) först innan han nöjde sig med 40 000. Nu är vi verkligen inne på det vi inte ska göra. Nu ska de ut och många  är hitlurade av signalerna från Stockholm.

Ygeman(S) och integrationsminister Morgan Johansson(S) står upp som hårdast av alla, då far statsministern runt i landet och agerar mystomte. Annie Lööf från Centerpartiet har sagt det kloka. Det går inte att skicka tillbaks dem till Afghanistan, landet är i krig och det blir värre för varje år. Annie Lööf har begärt att utvisningarna pausas, läget är så förtvivlat i Afghanistan. Och de Afghanska flyktingministrarna vädjar skicka inga hit, det är så krigseländigt det kan bli. Och av de som kom har många etablerat sig, går i skolan, fått vänner, integrerat sig. Nu ska de ut. Och vilket gigantiskt resursslöseri. Först håller vi dem med mat, husrum, fickpengar, betalar för tandvård, sjukvård o.s.v. för att vi i nästa andetag skickar hem de till Afghanistan (som många inte ens har något minne från). 

Anders Hammarlind