DN-debatten om skolan härom en tisdagsafton i centrala Stockholm
var förvisso riktigt välkommande i så
motto att många resoluta sanningar om våldet och skolan lanserades under aftonens
brus. Kloka ord från panelen. Som brukligt. Diamant Salihu var där med flera
andra. Så ofta har paneler ofta nästan helt rätt stundom. Problemen är förvisso
mångtaliga inom skolan och även sett till den alltmer bisarra & aggressiva våldsutvecklingen
här i vårt land. Men det finns själar som försöker vända utvecklingen. Om det går.
På fler plan, polis, socialtjänst, civil samhället, skolan, och möjligen politiker
i viss mån. Alltid detta med och om panelerna, samt utifrån diskussionerna, under
alla dessa mötena så kommer en radda förslag samt en rad vettiga sakframställningar.
Åsikter ventileras och framförs. Många håller med. Där
stannar det dock som regel för när folket lämnar byggnaderna och ger sig ut i stockholmsnatten
(precis som under DN-debatten) så blir de kloka orden som en fis i Sahara
(finskt utryck). Sedan då? När allt detta skall omsättas i praktiken? Här i
spricker de flesta förnuftiga tankegods, det bara rinner av när folk går hem. Trots
kloka ord så är vi snart åter i vardagsgnölet. Det är som om vi i livet inte
vågar bära på vad vi egentligen anser och har rätt i. Så trots detta, en ny
vettig panel diskussion. Men till föga nytta.
Ändå saknar jag den helt avgörande substantiella pusselbiten. Så även i denna DN-debatt. Varför är vi svenskar så oändligt tveksamma? Sitter alltigenom
stillsamma i båten. Trots att ett vattenfall finns bakom nästa hörn? Varför bråkar vi inte betydligt mer? Varför så fega med ett
mer brutalt uttryckt? Svaret är Migrationen. Inte till vårt land, utan den
ifrån. Under den svenska emigrationen till Amerika (från 1820 till år 1930) så utvandrade
inte mindre än 1,2 miljoner svenskar. Ett tag bodde var femte svensk på andra
sidan Atlanten! Chicago var andra största stad med svensk befolkning. Helt förödande
för vår egen dåtida befolkning, samt för hela det svenska samhället.
De som verkligen ville något mer än att enbart tigande finna
sig i den miserabla som fattiga lägessituationen. Som rådde då. De lämnade
Sverige helt enkelt. De for över havet till ett bättre liv. En själslig motor i
den här migrationen var att säga tack och adjö till de inhemska religiösa stränga
dogmerna. Kyrkans ohejdade makt, flydde de styrande från i dåtida Stockholm med
dess politiska förkunnare. Den nymornade Industrin och näringsidkarna höll fortfarande i rodret. Bristen på frihet var en ledstjärna för många som flydde Sverige.
Och fattigdomen lämnade de bakom sig.
Att bli fri från överhögheterna lockade många att enrollera sig
för den farliga seglatsen över Atlanten. Var femte svensk flyttade ut under den
här utdragna emigrant perioden. Om detta har vi i vårt gemensamma historiska minne
dumt nog förpassat merparten av denna insikt till de dammiga historiehyllorna. Vi undviker helst detta våldsamma aber. Bättre
att hålla sig bortanför verkligheten. Se bara på förlusten av Finland, hur många tror ni har
just detta i minnet. Samma metodik, bort-bort bort bara. Och alla som for över
havet till USA, hur många har det i minnet idag tror ni? I samhällsdebatten
hörs knappt ett litet pip ens.
Så här blev det och är det; Kvar här i landet blev alla de
något mer räddhågsna individer som inte vågade stå emot, som inte hade driv
nog. Friheten var i hög grad satt på undantag i vårt land. Många kröp ihop och
la sig platt. Knöt näven i byxfickan, typ. Lyfte på hatten eller kepsen inför
myndigheterna och kapitalet. Eller neg. De som hade modet vågade sig på att ge
sig av. Var femte svensk lämnade landet Sverige. Som sagt. Numer sitter vi med
den vuxna blågula befolkningen som är så inpyrd av kryperiets räddhågsna former.
Den ofta återkommande undfallenheten, och den i särklass utmärkande fegheten. Plus
att vi sällan tar tag i problems kärnor. Utan vi pratar mest om allehanda
detaljer eller skitfrågor för att undvika att trassla in oss i vad vi borde rimligen
tala om. Ni ser det genomgående överallt numer. Om ni mäktar med att se längre
än till nästa år och ytterligare politiskt val. Eller bakåt i tiden, för att
förstå dagen gäller det att ha historien klar för sig. Ett simpelt faktum men
livsnödvändigt.
Svensken idag; Ta inte någon konflikt helst, undvik om
möjligt denna. Bråka hellre om en rad bagateller och håll inte kursen riktad
längre än till ett, två år framåt. Konflikträdslan finns väl förankrad som grovcement
i vårt vuxna DNA fortfarande. Så illa går det när ett land brandskattas på de
som har tillräckligt med djävlar anamma inom sig och inte vill tiga längre. Eller
finna sig armod och elände. Där försvann de utöver havet. Kvar blev vi försiktiga dummerjönsar.
Den moderna globala kapitalismen med dess ständiga krav på anpassning och höga vinstuttag som alltmer lever sitt eget destruktiva liv obehindrat från vad som borde vara
rationellt och förnuftigt. Marknadsekonomin, i den här formen kommer förgöra så många individer
att fler borde fråga sig är det detta vi vill? Vad menar jag då med förgöra?
Svar; Många blir utslagna, får lämna in. Samhället eroderas
och spricker itu i en uppsjö av skilda öar men ingen har helhets begreppet utom
de som huserar högst upp i de globala ekonomierna. Vi sitter vid sidan av som
fågelungar.
Så här fortsätter vår krackelerade självbild i fråga efter
annan. Därför allt detta hattande, för lite eller ingenting alls. Och medan
folk i gemen tappar höga tal av köpkraft anno 2023 så är antalet miljardärer på
stadig kurs mot etter fler av den sorten. Obalansen framhärdar obevekligt sin
gång och medan banker och de riktigt rika kan kosta på sig extra flärd och
dricka betydligt mer champagne (eller till och med snorta i sig kokain om det vill sig) dukar
många människor under här i landet. I tystnad. Sakta men obönhörligt och tydligt
mot allt överskådligare sociala avgrunder och på vägen dit blir allt de fattiga allt fattigare. Medelklassen kommer få det hett om öronen. Underklassen lika så, men
där har det politiska livet inte satt av någon framgångs idé överhuvudtaget. Medan miljardärerna
ökar sitt antal i den andra glittrande vågskålen. I slutet av 90-talet var de 29
individer, idag över 500 miljardärer. Här
i Sverige notera, obalansen bara tilltar under tystnadens marknadsevangelium. När
samhället blir så här i direkt obalans mellan folks livsvillkor kommer folks
oro leda till gungning. Kan då ta vilken
väg som helst.
Om det blir höger eller vänster, konservativ eller annan
revolt vet vi inget om. Men det kommer så länge detta eviga ytliga tjattrande
hörs i den politiska debatten. Titta exempelvis på sommarbilder från dagens Sverige, titta
på – speciellt - de exklusiva båtarna
utmed de många bryggorna utmed vår långa kust. Se på de besuttnas allt mer storvulna husbyggen,
ingen brist på penninginflöde där inte. Medan svenska reallöner, socialt
beskaffenhet och ekonomiska livsvillkor stadigt & ständigt försämras. Där i
ligger en sprängkapsel inmurad (än så länge). De rika blir allt mer pompöst burgna
som välbeställda och blir alltmer högljudda. Rikemanskasten frodas medan folket
får, som finansministern säger, bita ihop.
I mitten på 80-talet var jag verksam som lärare i svenska
för invandrare. Vi gjorde många skilda studiebesök. Ett favoritmål för mig var
Stockholms stadsmuseum. Där uppe under taket hade en samling illustrationer av
Stockholm anno år 1900 byggts upp. En dåtida lägenhet. En enrummare, sotigt och
illa fejad, smutsigt, solkigt helt enkelt. Där bodde man och hustru, några barn
och så en äldre släkting. I ett rum och utan sanitära lösningar. Toalett fanns
på utegården i form av utedass. Människorna stod som statyetter i det här
rummet och mina dåtida elever titta misstroget sig omkring. Enda värmekälla var
den öppna spisen.
- - Nej du Anders, det här tror vi inte på. Sverige
har aldrig varit så här fattigt. Fy bubblan vad du luras.
De trodde inte på vår egen historia och det gör väl få ens idag. Så här fattigt var det men det vill ingen komma ihåg numer. Och vi själva tycks ha glömt detta också. I dagsläget behövs det så pass många gigantiska investeringar för att få det här landet på fötter. Avspeglas detta i Riksdagsdebatten här om dagen? Inte ett spår. Och tilliten sjunker sakta ihop.
Vi gick från yttersta fattigdom till de framgångsrika
Rekordåren på blott ett hundratal år. Och nu när vi är på väg neråt kan det i
värsta fall avlöpa sannerligen i snabb takt. Vi ser det i vår valuta (på
70-talet var jag i USA och då stod dollarna i 4.16). Idag; Höga räntor,
utpräglad dålig samhällsmoral och vad är det som håller oss uppe? Spotify? Sverige?
Vad betyder det nu?
Och inte minst;
Kristersson?
Andersson?
Va?
Anders Hammarlind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar