Barn och
ynglingar löper amok för att få en ny glimrande livsstil
Det
var helt fel dörr men ändå 30 skotthål rakt igenom trät. Nu i dagarna. I Gubbängen
denna gång. Gärningsmannen till denna försyndelse är blott 15 år och han togs
denna gång snabbt av polisen (som var på plats i omgivningen). Ingen innanför den
perforerade dörren blev vådaskjuten. Den här gången. Femton år och han har
redan gått in, städslat sig själv till detta gängkriminella liv med full vetskap
om vad det innebär. Fast ändå inte, trots allt. Han är fortfarande ung förstås.
Ett barn fortfarande. Helt frivilligt dock som så många andra som utan skygglappar
går in i den här våldsamma verksamheten med hull och hår.
Killen
var självfallet på rymmen från en social placering. Någon som är förvånad? De vuxna
som är verksam på exempelvis HVB hem är helt bortsopade från att värna om
hemmets trygghet. Dörrarna är faktiskt öppna för alla kan gå ut, vilket de
också gör. Vad är det då som driver de här unga gossarna in i vanvett och dödliga
motsättningar? Främst ser vi det i den egna synen på sig själva och vi ser
något riktigt obehagligt, och i även synen på omgivningen felar det rejält i
tankarna. De är helt och hållet och på eget bevåg själv uppfostrade av sig
själva kollektivt i gatlyktornas sken. Unga vilsna pojkar på jakt efter
spänning, ett bättre liv (ja herre Jesus), efter en position (vilket man får
genom att rassla med guldkedjorna och genom att ha tjocka sedelbuntar i byxfickan).
En konkret ”uppgift” för att bli något mer än bara en vanlig kraschad förorts loser.
Och nu idag är det inte heller enbart unga gossar som kommer från taffliga
dysfunktionella hem i förortsmiljö utan även från mer rekorderliga
hemförhållanden. Som väljer detta frivilligt, att städjas inom de kriminella
gängen. Ett nyinkommet ideal som påvisar att den purunga manlighetens ytterkant
har muterat. Och jag vet, unga flickor väljer också denna väg. Även om de är få
så väljer de detta utan tvång. Men pojkarna, ynglingarna är förstås sjufalt
fler.
Gemensam
nämnare är att de är rejält vilsna förstås (men fortfarande bara barn, trots
allt) och de har blivit hårdfört vildare, skoningslösare och mer mordinriktade under
de senaste åren. ”Våld- och hämndspiralerna har nedärvts långt ner i
hierarkierna. Det är som att pistolen är den nya knytnäven.” Orden kommer från Kammaråklagare
Lisa dos Santos. Samvetslös råbarkad attityd har de tagit till sig, dessvärre förstås,
de har skaffat sig den här makabra påklistrade attityden på eget bevåg. Ungdomens
skruvade förbannelse. Och de är fortfarande barn. Svarar polisen eller
socialtjänsten mestadels alltid med det helt idiotiska ”inga kommentarer”. Överlever
de några få år blir de unga arga män med granithård mask, råa, hänsynslösa som
tillåter sig precis vad som helst. Och gör så.
Samtidigt
som de förvärvade livskunskaperna i gatskenets ljus inte gett dem några påtagliga
färdigheter på och inom det sociala planet. De tar på sig gangstermasken, rånarhuvan.
Den skyddar mot allt, tror de. Skräcken de alstrar är deras enda form av kraftfull
livsluft och detta är de väl medvetna om till fullo. Gunnar Appelgren, handfast
och skicklig polis här i Södertälje, säger ”i Södertälje handlar det om den
extrema heta konflikten som genererar väldigt motiverade gärningsman. Det är ju
konflikterna som driver mördandet. Det är machokulturen, man måste hämnas och
inte tappa ansiktet”. Så sant, så sant.
George
Shaya, 19 år, tog studenten i juni. Någon månad senare sköts han ihjäl utanför
en fritidsgård här i Södertälje Han var inte gängkriminell. En av fler
oskyldiga offer. Fler kommer. Genom en bred omfattande knarkförsäljning, genom hårdför
utpressning, av enskilda som företag och genom att råna andra medborgare, driver
de sitt skräckvälde och far fram. De har
bokstavligen fickorna fyllda med guldmynt. Avsättningen för deras knark är en
grundbult för deras verksamhet. Vore på sin plats om alla de som ”feströker på”
någon gång kunde tänka längre än den lilla näsan räcker. Har själv sett
telefonlistorna hos en av de skjutna (Blombacka). Som ett fett företags register.
Och det skjuts numer så ofta att vi snart kommer tappa räkningen. Och de är
helt utan skrupler (uppfostrade i skenet av gatljusen) de här ynglingarna/ungdomarna/barnen,
de öppnar esomoftast eld mot andra självutnämnda personer som också de inte
fått någon vettig social uppfostran. Eller så skjuter de någon helt utomstående
som bara är i vägen. Någon råkar likna något påtänkt dödsoffer, eller är
fullkomligt oskyldig. Men skjuts ihjäl ändå, som George.
Den
själsliga bildningen är så pass omonterad, och ofärdig där de harvat sig fram
under gatlyktorna under flera års tid. Föräldrarna har försökt stoppa dem,
eller alternativt så har de inte gjort ett jota. Förskolan har förstås en gång
i tiden naturligtvis sett vart det barkar hän till men där har samhällets
samlade framtida kraftpaket blivit poröst svagt. De har fått hållas där under
gatlyktornas sken. Flera skribenter har slagit larm tidigt (de första runt år
2004) innan det här blev svårgripbar samhällsproblematik. Vad var det Stefan Löfven
(S) dåtida statsminister sa år 2017 om att vi såg det inte komma. Flera av de
här unga männen har växt upp med korta bisarra filminslag där den svenska
polisen utmålats som fega råttor ungefär. Allt i skenet från gatlyktorna. De
bjuder enkom på saft och bullar har satt sig i huvudet på de här unga
männen/pojkarna/ynglingarna. Därför säger de så ofta att den här förorten är ”vår”
för de tror ju just så. De tror inte polisen kan komma till rätta med deras framfart.
Och
de har utvecklats från små taffliga nybörjare till större gangsters fortare än vad vi
ens anat. Trots fler signaler från förorterna slog samhället dövörat till. Inget
att bry sig om ungefärligen. Och som lök på laxen skriver Expressen (28 dec -22) att
också fler unga blonda svenska ungar kastar sig frivilligt in i dödsdansen. De
vill också de komma i åtnjutande av det här skimrande glamorösa livsstilsvalet.
Som om det inte räckte all redan. Vi står inför ett stort hot och vi fattar fortfarande absolut
för lite. Barnen löper amok för att få en ny skimrande livsstil. Medan de unga
killarna samtidigt släcker liv efter annat som i evig dödsdans. Eller själva stupar
för kulorna. Först när de blir fullt vuxna i huvudet förstår de vad de håller på med.
I nuet är en 15-åring i Gubbängen enbart livsfarlig och dödsbringande. Han å
sin sida är faktiskt fortfarande ett barn och inte minst gällande för huvudets mogna
tillgångar, eller koncis just brist på just detta.
Anders
Hammarlind
Fri skribent
I SvT
serien, ”tunna blå linjen”, finns en synnerligen vass och blottande akt där några
unga brottslingar demaskeras och vips så är polisens förebyggande arbete som en
skenhelig kuliss. De är avslöjade. Likt förbannat utförde de brottslig gärning
ändå. Många yngre lever i delvis parallella världar under några få stökiga år. Gränserna
är ofta något svajiga och flytande. Det hör dessvärre till för att bli vuxen. Men nu är det värre än någonsin i vårt land. De
är förstås ytterst få som utför all denna djävulskap men avtrycken drabbar oss
alla. Ständigt nya sprängningar, det skjuts, de släcker liv. Och polisen går
bokstavligen på knäna. Uppklarningsdelen är vanvettigt eftersatt. Våldet i vårt
land tar i anspråk mer och mer resurser men ändå blir situationen bara
giftigare och mer råbarkad för varje år. Fler helt oskyldiga som självfallet brottslingar
har dött i gängens eskalerande hårda motsättningar.
För några år
tillbaks hamnade jag på en fest där flera ungdomar satt och hånskrattade åt den
svenska polisutövningen. Det var inte hos världens bästa barn kan jag påstå. Denna
filmsnutt blandad med andra liknande torde vara en nyckelfaktor för att förstå
vad som nu sker. För vad det handlar är att Polismyndighetens auktoritet har
löst upp allteftersom samtidigt som de unga kriminella vinner över så många
yngre spänningssökande till och på sin sida. I den här utvecklingstakten är vi
snart på samma nivå som kaotiska Marseille i Frankrike. Det vill säga delar av staden är fullkomligt laglöst
område och grundbulten i de kriminellas framfart är narkotika försäljning till
de välbärgades lugna kvarter. Marseille är väl det som är närmast helvetet på
jorden men vi går snabbt åt samma destruktiva håll.
Men nu kliver
forskningen in och säger att ett minskat partyknarkande skulle då inte alls störa
gängen (Malmö universitet). Så fel. Klart det skulle minska den lukrativa narkotika
marknaden om allt fler såg hur deras egen näsa gödde knarkets och gängens apostlar.
Ska det vara så svårt? Hur vi än vrider och vänder på sakfrågan bottnar det
ändå alltid i hur jag som individ förhåller mig till partyknarkande. Det är så
allomfattande partyknarkandet att det är förbi all rimlig vettighet. Och den
som hemfaller åt detta, ska vi säga något harmlösa (?) är förstås den som också
skickar de här enorma penningsummorna till knarkförsäljarna och till baronerna
i toppen. Att påstå något annat är ju enbart korkat. Börjar inte bruket hos en
själv egentligen? Tydligen inte. Är man inte ens ansvarig för det man dyrt
betalar för? Uppenbart inte. Hur kan man så lättvindigt skaka av sig obehaget? Om
festknarkarna drog rätt slutsats skulle gängen få det fattigare. Ett litet kliv,
men stort steg förvisso. Inte tillräckligt men tillräckligt bra ändå.
Anders
Hammarlind
Fri skribent
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar