ÅKESSON LADDAR OM BÖSSAN

 

Nu laddar vi om bössan är budskapet från den osedvanligt enväldige SD-ledaren Åkesson. Under Tidö samarbetet de senaste 4 åren manglades hans parti ihop av den borgerliga högerpolitiken. Vi blev för mycket höger och jag är inte ens borgerlig. Säger han. Låt oss tro honom även om det är rätt så vanskligt.

För vi är ju mer som ett mittenparti uttalar han sig om i dag. Är mer tvärtom tänkt än ens väntat. ”Vi har fått tugga i oss mycket på ett sätt som jag inte alltid varit bekväm med” uttalar han idag. De blev alltså mer höger under Tidö fanan än vad de i själva verket är, vilket även har kostat på. Slukar röster att lägga om den svenska kursen till en betydligt mer borgerlig kurs utifrån Åkessons resonemang. Han sätter allenarådande fingret just på att hans parti blev så invecklat i fraterniserade turer med den moderate statsministern så att nu kommer vi istället gå i full opposition och meddelandet till gamla Tidö konstellationen är kort och koncist att ”vi inte kommer vara snälla”. Hellre i opposition än att åter igen malas ner av de borgerliga potentaterna således. Hur och var ska SD portionera sig vet vi inte, för där hör vi inget handfast från Åkesson. Förutom att han kommer sitta i högsta beredskap med hugg om inte regeringen gör som han vill. Inte illa om man driver en full opposition. Märkligt på ytan att han numer säger sig vara för mittenpolitik, kanske ändå naturligt för i fler intervjuer säger han att han inte är borgerlig. Vad är han då istället? Tolkar jag honom någorlunda fritt som rätt ämnar han kunna träffa överenskommelser med alla andra. Det vill säga han vinkar åt partierna i det gamla rödgröna blocket.

Internt inom SD partiet går svallvågorna högre än någonsin och nära nog inför öppen ridå förbluffande nog. Inte illa för nu ser vi med blotta ögat vad det kokas samman och ihop inom de skilda SD köken. Vad vi tar del av är ett flerfaldigt gräl om i huvudsak vad är svenskhet, vad är en svensk. På andra sidan partiordföranden står fler ledande SD-politiker med hög rang som Jomshof m.fl. där den samlade åsikten är att vi ska undvika beblandning, dvs Sverige ska uteslutande vara svenskarnas land. Så har vi också de militanta hetsarna i mediekanalen Riks m.fl. som lök på laxen för Åkesson. Striden är allomfattande och Åkesson tar strid med dem alla faktiskt. Kaxigt slår han till. Passar det inte kan ni dra iväg är hans budskap till b.la. Jomshof. Åkesson skriver i klartext till SD-fundamentalisterna om de inte accepterar partiets program om öppen svenskhet får ”man kliva av, eller bli avslängd”. Springande åsiktsskillnaden finns just i detta val. Åkesson menar att man inte behöver vara född i landet men man skall anpassa sig till de svenska regelverken och ta till sig de svenska förhållningssätten. Då är man också svensk i en förkortad version. Mot honom står fler potens fyllda politiker, Jomshof redan nämnd. Fler ur den militanta falangen mullrar om att man kan bara kan vara svensk om man är född i landet och har ett eller flera generationers samlade lärdom med sig i det personliga bagaget. Tv-kanalen Riks utmålas som epicentrum för de avskildas sammanslutning. Vi som hört flera decenniers hat förkunnanden från SD kan ju inte bara applådera Åkesson för hans framfart för han har verkligen varit i alla skumma syltburkar.    

I en oppositionsroll får Åkesson återgå till en renodlad SD policy. Behöver inte längre fraternisera med Kristersson och hans följe. Och tror du som läser det här att Åkesson kommer vara en stillsam man i opposition så tror du väldigt mycket fel. Tror jag. Tuff opposition är melodin. Redan sagt av mannen från Sölvesborg. Han kan förvisso vara skoningslös Åkesson. Har vi både sett samt åhört åtskilliga gånger. Och då är frågan hur länge kommer Kristersson vara kvar som statsminister när opposition samlas på ett och samma bräde i någon tillräckligt stor avgörande fråga? För statsministern sitter med ett antal lösa fjutt skott i patronbältet innan han ens tillträtt, om han nu slutligen kommer få göra detta i den stökiga röra som i dagsläget präglar politiken på riksnivå.

Socialdemokratins agerande utifrån den rödgröna sidans valprogram blev ju även detta ett storstilat platt fall. Ingen är ju överens med någon, förutom Miljöpartiet då. Skeppsbrottet utifrån Socialdemokratins pinliga inkompetens torde innebära att det kommer bli storstädning om inte Magdalena Andersson lyckas bli minister som den ledande. Och det behövs nog mer ideologi istället för hårda finansminstertakter. Tilltron till henne faller raskt neråt, minus 9 procent. Det är oerhört mycket det. Vänsterpartiets kamp mot väderkvarnarna kan väl aldrig gå vägen. Ett sätt att hoppa i sjön utan sim kunskap. Just därför kan det också avlöpa till gagn för Vänsterpartiet märkligt nog. Det innebär att deras krav på ministrar blir en framgång om det nu går som de önskar. En imponerande strategi dock.

Centerpartiets balansgång kan förvisso lyckas men likväl kan partiet cykla i diket och bli kvar just där. Frågan är ju om man är ett mittenparti eller endast är ett borgerligt parti i samma stöpta form som under allians åren och slutligen ändå hamnar i svårartat bryderi med Åkesson i den nya kostymen för det är han som nu ensam sitter på krutet. Vad Åkesson ämnar tvinga sig fram till är direkt förhandling med centern. Det ni! Plus även visavi S som enligt socialdemokratins ledare skall köra ett kallt krig mot Kristersson. Även de kan sätta kycklingen i halsen när Åkesson kommer släntrande över Riksdagens golv för ett samarbete mot den mediokre moderatledaren. Vad tror ni socialdemokraterna gör då?

Åkesson fattar bättre än de flesta att hans senaste betydligt friare position är etter bättre för Sverigedemokraternas framtid än att bedriva högerpolitik. Som han så tydligt medger att ”vi har fått tugga i oss mycket på ett sätt som jag inte alltid varit bekväm med”

Eller så blir det extraval med okänt slutresultat.

Anders Hammarlind, luttrad iakttagare.

KOMMER GÅ ÅT FANDERS OM DEN HÄR VÄGEN BLIR DEN ENDA

 

 

 

 

Det är förstås såväl både ruggigt som ovälkommet, rent av grymt i mångt och mycket för det åttonde partiet. Att ändå, till slut, tvingas ta ställning till hur mycket arbetskraft det här landet kommer behöva. Från ett solklart enparti till numer en mer konservativ rörelse. Integrationens uppenbart mer usla konsekvenser är den största enskilda krisfråga (absolut) som fått in partiet i Riksdagshuset. Nu för tiden där stadigt bofast som etablerad. Samlar idag runt ca 18–21 procent av rösterna i de allmänna valen. Många av de rösterna kommer från före detta sossar, men även från moderata led. Moderatledarens skilda utsagor tidigare om att hålla någon sorts avståndslinje mot SD har fallit platt till marken. För Kristersson är det inga problem att såväl ljuga som fara fram med snaskigt dubbelspel. Han är sån. Hela han. Liberalernas till korta kommande är mer förvånande, hur är det ens möjligt att korvledaren hårdhänt kan manövrera sitt parti uti den här ökenvandringen. Liknar ju den religiösa färden till Gobiöknen (gamla testamentet) och där till dammet och torkan i Alu.

Utan den här enorma invandringsvågen under de senaste decennierna (kulmen hittills år 2015) hade förstås Åkesson parti möjligen stått utanför kan man väl förmoda med viss tvekan. För invandringens negativa konsekvenser är så pass omfattande att det förstås borde avspeglas i politiska rörelser. Dess positiva inverkan förbleknar i skenet från problemområdena. Åkesson linje är klar, invandringen skall stoppas pronto.

Det som hände och utspelades i mitten på förra decenniet vill man verkligen inte vara med om en gång till. Först skulle inga gränser stängas (statsministern Löfven) för att blott några veckor senare spikas igen, och där är vi nu med tok stopp. Trots att vi verkligen har brist på arbetskraft av sällan skådat slag, det behövs väldigt mycket människor för att hålla vår produktionsapparat igång. För att ytterligare vrida om strömbrytaren höjer nu den här högerregeringen även nivån på ingångslöner vilket försvårar invandringen/inflyttningen avsevärt. Därtill har Migrationsverkets ständiga juridiska klavertramp effektivt satt stopp för en bred frivillig inflytt av välutbildade, unga människor. För vem vill egentligen komma hit?

Istället för att ha framtiden klar för sig grumlar den här konservativa regeringen till den bättre samhällsordningen vi rimligen borde kunna ha. De sitter och regerar på en omöjlighet idag och framförallt framöver. I dag har vi här i Sverige, i stort sett inom samtliga branscher en hopplös arbetskrafts brist. Fler och fler branscher har stora frånvarotal av människor i produktionsverksamheten. Det finns faktiskt inte folk nog. Hur ska Åkesson lösa detta då? Eller den flinande ljugaren?

Utbildningen och den breda bildningen som varit så högt värderad i vårt land har även denna numer hamnat på sniskan. För få individer utbildas och bildningen har gått från någorlunda omfattande och rejäl till att bli bara sämre. För få i utbildningar är vårt centrala grundproblem, det satsas för klent. Utbildningen är satt på undantag och värre blir det när nu även Folkhögskolorna kläs av och dras ner i smutsen.

Och de som idag är i den gyllene åldern (30–35 år) är till sin hela kapacitet något mer än 150 000 medborgare, men alldeles snart blir det ett rejält fall ner till under 120 000 invånare per år och per årskull. Det kommer alltså saknas ungefärligen 30 000 personer per varje årskull, i jämförelse med nu. Därav skapas det stora luckor i personaltätheten. Och med rätt form av kompetens, och därtill med den mognad och driv som behövs. Just därav behövs fortsatt invandring om inte landet skall stanna av. Ett ovälkommet budskap för SD givetvis och för liberal ledaren korv-Pehrsson. Men så här är den bistra framtidsupplagan av Sverige. Och ödets besvärliga lott för de konservativa är att de trots allt tvingas öppna upp portarna ånyo även om de naturligtvis kommer hävda motsatsen. Hur skulle det se ut?

Sverige måste i en nära framtid konkurrera med andra EU-länder (och USA) om dessa såväl tillräckligt mogna och vettiga människor som även har som målsättning att försörja sig själva. Det var ju verkligen en hel del si och så med alla de som kom instormande år 2015. Eller de som kommit från länder kring Mellersta östern och Nordafrika. Inte de flesta men fasansfullt mångtaliga. En del har så ofantligt svårt att ta del av samhället, bli en del och dra sitt strå till den gemensamma stacken. Samt några få vill överhuvudtaget inte ens vara här. Några andra har gett sig i uppdrag att plundra så mycket som möjligt här i landet. Ingen slump att huvudparten av de gängkriminella har rötterna i Mellersta Östern och Somalia. Det är bara så.

Det är självfallet den andra typen invandrare vi vill ha här i riket. De med eget läshuvud, de med eget driv och som ämnar klara sig själva. De gängkriminellas dagsaktuella bisarra ökenvandring utifrån mindervärdeskomplex och med hårda exkluderande erfarenheter inpräntat i huvudet. Ja, det går förstås stålande på ett sätt om man ska se det cyniskt. Men, men långt ifrån alla skall dras över en kam. Det är en mindre gruppering som lever rövare idag. Trots fåtalet är de ändock på tok för många. Merparten av invandrarna sköter sig och de har inget till övers för de här unga kriminella herrarna som beväpnade med vapen de inte ens kan hantera. De fruktas för just vapenkraften. Och de skjuts, det sprängs överallt i vårt land. Och det var snubblande nära som att polisen skulle fly fältet, men icke. Numer har polismyndigheten fått upp såväl strategin på verktygsbordet som tempot. Men det hjälper ju inte om fler unga, riktigt unga tar på sig vapenutrustningen.  Problemet nummer ett att många av de här unga vilsna inte har fått någon bekräftelse på sitt sökande efter identifikation, gängen erbjuder detta och därmed har vi som vi har det. Länge och väl vågade inte heller normala och vettiga svenska politiker tala i klartext om vad som utspelades med utgångspunkt från det som hände i gatlyktornas sken. Riksdagsman Åsa Eriksson socialdemokrat är tydlig i sin bok ”ett farväl till Bullerbyn ”(Tiden 2023). Hon var som så många andra ”livrädd för att utmålas som rasist” och därmed tog Åkessons chansen att vända upp och mer på den svenska opinionsbildningen. De andra teg. Och lät det bara hända.   

De ständiga återkommande utfallen från den konservativa nationalismen, läs Åkesson parti främst, innebär även att Sverige blir betydligt mindre attraktivt att flytta till. Samt - inte minst - Migrationsverkets ständiga klavertramp inom juridikens hägn försämrar vårt anseende flera steg ytterligare. Att man kan bli utkastad för minimala småsaker är nu ett begrepp för människor utom och inom vårt land. Verkets juridiska haveri (ständigt återkommande) har bäddat för en svår situation. Ryktet sprids raskt som bekant.

De allt större inflyttningsproblemen innebär ju att allt fler tvekar inför Sverige som ett modernt vettigt samhälle. Många tvekar att flytta hit helt enkelt. Det går ju mest bakåt för vårt land. Vi har för få produktiva varor att sälja på den internationella marknaden. Och det blågula DNA vi har bådar inte särskilt gott gällande vad vi kan göra mer resolut. Vi är unisont för naiva och vågar inte så pass mycket som vi borde. Därför ser det just så mediokert ut som det faktiskt gör. Därför kallar vi alla jobbiga saker det intet sägande epitetet ”en utmaning”.

För vi kan inte annat än konkurrera med en rad andra länder inom vår Europasfär, och där står vi inte särskilt rustade om den framtida arbetskraften. Vi är på väg neråt med buller och bång och stor vånda. Ekonomiskt som socialt. Det är som om vi inte verkar förstå att det finns en nymornad fullt möjlig nederlags dag också nästa år. Allt, nej fel, det mesta som sker i det här landet fortgår med ett oändligt kort tidsperspektiv. Samt, politikens förbannande mantra, utan att våga tala i klartext om vårt gemensamma tillstånd.

Vi var för lite mer än hundra år sedan ett av de fattigaste länderna i Europa. Det går snabbt att komma dit ner ånyo. Tilliten, tron, och framtidsandan utvecklas till ett allt svagare kort i det här landet som inte ens kommer ihåg att vi för 125 år tillbaks påbörjade Rekordåren som lyfte oss från ett fattig hjon i Europas utkanter till att bli världsledande. Färden nedåt igen har vi förmodligen redan påbörjat.

Bristen på såväl självgående arbetskraft kommer bli etter värre. Och just detta med avsaknaden av en bred skärpt bildning syns ju i spåren av varje budgetförhandling uti Riksdagshuset i vårt arma land. Istället för att omfattande börja täcka upp för alla de vakanser som idag finns och framöver kommer accentueras så håller såväl näringsliv som politiker på att skåda sin egen navel istället för att våga öppna upp ögonen. Eller så berikar de sig bara för dagen utan att ha blicken framåt. Luften har så sakteliga börjat sippra ut för Sverige.

Jo jag vet att Socialdemokraterna säger gång efter annan att vårt land håller på att splittras och, visst det stämmer ju. Inte tu tal om något annat. Men de har haft så många fingrar i marknadsekonomins alltmer bisarra tillväxt att de har ingen egen personlig kurs utan blir bara en något mindre burdus förkunnare av evangelium marknaden. Och marknadsekonomin är inte längre det goda väsen som så många har förkunnat utan det är som kolumnisten Andrev Walden skriver i Dagens Nyheter den 19 sep nämligen detta; ”Sanningen är väl att vi står ut med att det är så lönsamt för de rika att vara rika så länge vi själva blir lite rikare. Men nu när alla utom de rika blir fattigare händer det något. Vi ser dem. Och de ser att vi ser men de kan inte hejda sig”.

Grundproblemet är att stänga ute invandringen inte ens går om vi vill ha maskineriet igång. Fatta det, en omöjlig ekvation. Och när det i gäller gängkriminaliteten läs polismästare Carin Götblad, hon kan hon. Ingen slår henne på fingrarna. Slutord; Det går utför med Sverige. Måhända är det som journalisten Jörgen Huitfeld skriver ”att de många åren av fred och relativ säkerhet invaggat oss i en falsk trygghet och fått oss att tro att inget ont kan drabba oss”. Nu är vi dock där och sammantaget med vårt mjugga DNA (migrationen till USA tömde vårt land på ryggrad) bådar detta verkligen inte till något gott. Vår affärsmodell går alltmer på tomgång, vår politiska kurs är enbart alltmer dumdristig och vårt dagliga middagsmål om att vi inte längre tror på att vi har en framtid kommer stå oss dyrt. Fy fan vad vi ställer till det för oss. Uppförsbacken blir bara brantare och värre och hur vi skall komma ifrån detta elände är ett frågetecken av gigantiska mått. Politik är att vilja sa en framträdande svensk en gång i tiden, kanske dags att damma av detta begrepp och äntligen våga vilja något än att se sin egen navel med tjusigt diamantinslag?

Ps; Tv-debatten i SvT (26 sep) mellan Richard Jomshof (SD) och Ardalan Shekarabi (S) blev ytterligare en påminnelse om att Socialdemokraterna ännu inte förstått vidden av och förstått  avgrundsdjupet, och inte heller ser skillnaderna i kulturproblematiken. Att Jomshof kan stå och orera om att SD alltid har haft rätt ( i sak) är bister sanning vad vi än anser om detta innehåll.

 

Anders Hammarlind, fri skribent