SVERIGE PÅ DEKIS

 "Vad jag föraktar är varje form av kollektivt liv där det mänskliga hos varje person upphävs." 

Carlo Rosselli, italiensk politiker och samhällsfilosof mördad av Mussolinis "utsända" år 1937. 

 

Sverige hamnar på dekis……

Kortversionen;

Vi är så historielösa här i Sverige

1,2 miljoner svenskar utvandrade under åren 1840 – 1930. De for över havet till Amerika. Ett tag bodde var femte svensk i Förenta staterna. Det har vi glömt bort idag. De som lämnade fann sig inte i religiöst översitteri, de fann sig inte i att ständigt bli mjölkade på allt de stod i. En gemensam nämnare var att en vanlig medborgare inte hade någon som helst talan. De med ryggrad tog således båten till Amerika. I Amerika fanns det frihet, folk behandlades någorlunda rättvist. Och det fanns mat på bordet. De som var mer mjuka i ryggraden blev kvar här hemma. Och som sådana var de underställda överhögheten. Allt detta fastnade bokstavligen i vårt svenska kroppsliga DNA, som vi bär på varken vi vill eller inte. Vi gick till att bli ett klenmodigt skenheligt folk. Avsaknaden av kurage märks överallt. Vi tappade alldeles för mycket guts, för att nu nyttja den amerikanska termen (courage over fear).

Vi är även landet som levt i fred i över 250 år. Och vi lider därför även av hopplös godhetsnoja, vi är därtill underkastande en utbredd godhets tro. Ondskefulla människor finns liksom inte, de är avskaffade. Praktiskt förvisso på ett plan, men helt och hållet dessvärre blåögt. Istället har vi lallat runt och trott på myter om allas lika givna godhet. Alla duger, alla är ok, det finns ingen ondska. Just därför vågar vi för sällan ta tjuren vid hornen. En bekant berättade häromdagen att på pendeltåget var det en gapig man som verbalt högt attackerade en förskrämd kvinna. Ingen av de andra passagerarna ingrep, de satt förlamade i sina mobiler. Ungdomarna som uppfostrat sig själva i gatlyktornas sken (gängkriminella om du inte fattat) har effektivt gjort slarvsylta av denna profetia på senare år. Fast de har å sin sida ett annat DNA uppenbarligen.

 

Långversionen

 BÖRSYRA (STOCKHOLM) ANNO OKTOBER 2023, HERREGUD VAD BRA DET GÅR…………….

 

I början av 80-talet var jag dagligen verksam som invandrarlärare och tog då relativt ofta med mina vuxna elever till Stockholms stadsmuseum, beläget vid Slussen då som nu. Väl där på plats visade jag dem en skitig och tidstypisk stockholmsk lägenhet anno år 1900. Mörk, inte alls välvårdad. Dunkelt ljus, enbart ett litet fönster. En sunkig enrummare, kort sagt. Visade förstås tydligt på dåtidens utbredda misär. Toalett (torrdass) fanns på nere gården, kallvatten kran fanns det inomhus (om jag minns rätt, eller så fick de hämta i en brunn utomhus). Och så till detta en mindre vedspis. Det var allt i eldstadsanordning, som värmekälla. I lägenheten då; två vuxna, tvenne barn samt ytterligare två äldre människor (mor eller farföräldrar ?) och en slutsumma på 6 personer. Det var alltså rejält trångt om utrymmet. I en mörk och skitig etta bodde och sov 6 personer.

-       Så här såg det ut, sa jag.

-       Men Anders, det här tror vi inte på, blev ofta svaret. Följt av något i stil med så här fattigt var det inte alls. Eller det mer brukliga Sverige är ett välfärdsland. Du hittar bara på.

Under en av dessa studiebesök begav vi oss senare till kungliga slottet. Då fick vi syn på drottningen.

-       Titta, titta där är hon ju, drottning Silvia, sa jag.

Eleverna tittade också de, men snabbt fann sig en av damerna. Drottningen hade hoppat in i en Volkswagen buss (mindre modellen).

-       Det där är inte drottningen, sa en av dem.

-       Det är ju Drottningen, sa jag.

-       Anders, en drottning åker inte folkvagn.

Det var dock som förgjort för dem att tro på denna påtagliga framställan utifrån den solkiga och trista lägenheten anno år 1900. Som de faktiskt hade mitt framför ögonen. På museet. Visserligen som moderna kopia, men med allt rätt återskapat av museets personal. Att Sverige under århundranden var ett fattigt hjon i utkanten av Europa verkade ingen av de vuxna SFI-eleverna ha minsta kännedom om. Deras bild var ju, som de svenska minnesbilderna, att här finns det pengar och ett välstånd av sällan skådat slag. Alltså vårt land i begynnelsen av 1980-talet. Rekordåren (sedan sent 40-tal) och gediget välstånd. Att Sverige varit ett fattigt land med råge var det ingen som ens reflekterade över. Ingen invandrare, ingen svensk.

Inte heller vi som är födda här verkade någon gång ens åstadkomma någon eftertanke över detta, samt inse hur illa det var ställt med den utbredda massfattigdomen i dåtida Sverige. Vi valde unisont och självmant att istället förvanska vår egen historia helt sonika. Vi valde bort, de som invandrat visste inte. Vi valde att glömma bort alltihopa, eller ska vi säga att vi förträngde sakkunskapen (för vi erhöll info i skolan, i berättelser & i bokform, och i senare teveprogram trots allt).

Maria Sandel skrev i en dikt från och om den här tiden som mynnade ut i att samhällets överhöghet lassar över tyngsta lasset på de som arbetar i svett och damm. Samt prygel och hån möts man av dagligen från de höga herrarna. Giftig text men inte alls otypisk för den här tiden.  

Inte heller kommer vi ihåg, minns att 1,2 miljoner svenskar utvandrade under tiden åren 1840 – 1930. De som lämnade landet var i huvudsak de som vågade se den bistra sanningen i vitögat. De fann sig inte i religiöst översitteri, de fann sig inte i att ständigt bli mjölkade på allt de stod i. De fann sammanhang i övertygelsen att landets toppstyrdes på alla nivåer och att en vanlig medborgare inte hade någon som helst talan. De med ryggrad tog båten till Amerika. Äventyrslust fanns med i bilden givetvis för en del, speciellt för yngre män. I Amerika fanns det frihet, folk behandlades någorlunda rättvist och överhögheten pryglade inte arbetarklassen som regel.

Kvar här hemma blev alla de andra vars gemensamma nämnare var att många kom att sakna, just, en solid ryggrad. Krusade mestadels för maktherrarna, befann sig ofta i miserabla lägenheter. Flera män söp ner sig. Alkoholismen var sannerligen en fet samhälles börda då. Vad som blev kvar av det svenska folket bottnade sedan i det svenska kynnet. Inte vara rebell. Inte upprorisk. Inte angripa verbalt överklassens herrar och damer utan förbli en lojal svensk undersåte. Allt detta fastnade bokstavligen i vårt svenska kroppsliga DNA, som vi bär på varken vi vill eller inte. Vi gick, med andra ord, fler steg närmare till att bli klenmodigt folk. Elakt kan man påstå att den här fegheten blev i mångt och mycket detsamma som en levande svensk. Naiviteten med ett annat ord stod också detta i högsätet. Och undfallenheten, avsaknaden av kurage. En svensk man knyter näven i fickan som det så väl träffande hette. I övrigt är han offentligt tyst. Och inte tar man initiativ heller, utan är svensk man, eller kvinna håller käften. Punkt.

Vi är också landet som levt i fred i över 250 år. Inte alls haft samma hårresande upplevelser som finnar och norrmän. Eller som danskar men då på ett annat mindre krigiskt plan. De tre nationerna har gått igenom kriget med stora uppoffringar. Just därför firar norrmän sin nationaldag med värdighet och folklig pompa. Vi har absolut inget av motsvarande värde. Vi svenskar har från åskådarbalkonger under krigsåren följt broderfolkens kamp men detta har i sin tur inneburit att vi numer istället tror gott om alla människor. Jo precis. Fredsskadade med ett annat ord. Vi har lagt oss till med denna avart, i princip är den rekorderligt hederlig förstås och att ha som moraliskt riktmärke är förstås utmärkt men föga effektiv mot våldets förkunnare. Fortfarande lider vi av uppenbar godhetsnoja, vi är underkastande en utbredd godhetsproblematik. Ondska, eller ondskefulla människor finns inte, de är avskaffade. Praktiskt förvisso, men helt och hållet blåögt.

Att vår samhällstro blivit så här supernaivt, så långt ifrån vanlig mänsklig insikt att vi inte längre förmår se på människor som såväl goda som onda. I Sverige är vi lika goda allihopa, ondskan är avskaffad. Istället har vi lallat runt och trott på myter om allas lika godhetsvärde. Alla duger, alla är ok, det finns ingen ondska och detta har ungdomarna som uppfostrat sig själva i gatlyktornas sken effektivt gjort slarvsylta av på senare år.

Vi verkar inte förstå vad vi talar om när vi målar ut bilderna av de hopplösa förorterna, problemområdena. Men det är ju inte där den onda punkten satt sig, det handlar givetvis om sociala missförhållanden men det handlar också om att de som tar till våld och skjuter, eller kastar sten, eller anfaller i grupp är mer eller mindre empatistörda.  

Absoluta merparten av de boende i det som kallas problemområden är arbetande människor. Eller – utifrån en annan bild - också många som lever behagligt på bidrag, men jobbar svart. Dagens våld stammar förstås från förortens gatlyktor och den egna ”vägen”. De som bokstavligen lever rövare som alla dessa gängkriminella har ett stört personlighetsdrag, deras empati är lägre än brukligt. Lästips; Avhandlingen om brist på empati heter ”Susceptibility to violent extremism. Integrating personality and social psychological factors” skriven av Joanna Lindström Stockholms universitet.

Inte heller det moderna vuxna Sverige har lyckats väl så gott nog att förvalta det oerhört framgångsrika industriella arvet. För vi var tydligt lyckosamma under rekordåren (40-tal, 50-tal, 60-tal, 70-tal och 80-tal). Sverige blomstrade och med dem även folket. Vi hade en anda här i landet som mynnade ut i att allt är möjligt. Reformerna avlöste varandra och det ständigt stigande välståndet omslöt de absolut flesta. Även om den dåtida överklassen drog in ständigt större penningar så sipprade det ner tillräckligt med pengar över såväl medelklass som arbetarklass. I stora mängder. Men detta var då. Välståndet har fått turbulent motorhaveri numer och det finns inte mycket som talar för att det kommer bli bättre.

Mycket av modern industriell verksamhet har köpts upp av utländska krafter och få riktiga uppfinningar har sett dagens ljus så här i modern tid. Från Rekordårens samlande nationella känsla av att allt är möjligt till dagens alltmer uppgivna tillstånd (mentalt) och så fallet på väg ner nerför trappan. Där ner i källaren kan vi komma att samlas så småningom. Precis som lägenheten från år 1900 faktiskt påvisar. Hela det breda näringslivet ekar alltmer tomt på innovationer och kloka lösningar. Visst det finns undantag men på ett större mentalt plan har vi fastnat i en ökenvandring mot okända mål som leder oss nedåt. Influensers är en ny bisarr maktfaktor, familjen Bergströms rättframma egoistiska slag mot super rikedom på elevernas och skattebetalarnas bekostnad. Helt jävla bisarrt just detta. De som kritiserar stämplas av herr fru Bergström som kommunister. Svartjobb, fiffel och knastertorra osjälvständiga byråkrater som hellre ser till tusenfotingarna istället för knäcka de farliga penningormarna. Järnvägen är mer som ett lapptäcke av allehanda och ständiga problem, posten likaså. Allt mer blir så förbaskat eftersatt här i landet. Boendesituationen är svår för mångtaliga människor, byggkris, samt i kontrast till de få storbankerna som flödar över i sitt innanhav av enorma inkomster. Sjukhusen lider av ett ofantligt byråkratiskt problem och de sjunker de med. Vården är ständigt satt på undantag. Bildningen är också denna satt på sparlåga. Och så vidare.

Och barn och ungdomsbrottslighet som gjort oss till ett land som om vi vore en sydamerikansk bananstat. Vi är värst i hela Europa! Skolorna som dömer ut nära 30% av eleverna (grundskola plus gymnasium) samt alla de som hellre klipper håret svart och struntar i hur det går med Sverige. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Häri ligger även grundstommen till gängkriminaliteten, de här ungdomarna som inte känner sig hemma någonstans, som vill ha upprättelse, bli något (med mycket penningar) och så väljer en del av de att socialiseras in i kriminaliteten. Det går fort. Med en mansnorm som är typiskt manlig av gammal skola. Lejonparten av de gängkriminella stammar ju från väldigt auktoritära samhällssystem. De flesta som nu lever rövare är andra generationen av invandrare, dvs deras föräldrar kom hit för länge sedan. De är födda här och det går inte att utvisa dem självfallet hur högt än folk skriker om just detta idag. De svenska politiska livet har ju blundat för problemen i åratal, decennier faktiskt, och man höll tyst. För vi ville ju inte bli kallade rasister, därav lämnade man fältet helt fritt för Åkesson med parti. Läs gärna i Åsa Erikssons bok ”Ett farväl till Bullerbyn?”. Hon är riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Vi såg ju så sent som här om dagen från Möllan i Malmö hur sergerusiga Hamas anhängare boende i den skånska metropolen jublar och firar den slakt som vi sett i Israel i dagarna höjs till skyarna. Så här ska det gå till, så här jagar man skjuter och dödar allt man ser. Som en illustration till att gamla arabiska beteendemönster tydligen sitter djupt. Men klart är att arabiska inflyttare i något okänt mindre antal försöker pådyvla oss ett sätt att förhålla oss till ondska och död. De är absolut inte speciellt måna om att föra sig väl och propert. Med sådana inflyttare får vi även i fortsättningen leva med fortsatt stökiga problem. Deras aversion mot judar i Malmö och i Israel bådar sannerligen inte det minst gott eller problemfritt i fråga om dras uppförande. Att sedan Israel bedriver klappjakt på palestinier på såväl Westbanken som i Gaza ursäktar inte det minsta sådana här makabra ”glädjescener”.

Över till svenska förhållanden. Inte undra på att vi sakta men absolut säkerhet faller nerför trapporna i de flesta omsorgs och samhälls- och ekonomistegar. Vi är på väg neråt alltmedan maktens herrar och damer munhuggs mer om typ kakorna till kaffet. Eller så bluddrar de för det som inte är helt och hållet avgörande för tillståndet i nationen. De gängkriminellas framfart har föranlett Statsministern och oppositionens talesperson att börja tjata om vem såg det komma? Alltså vem såg de kriminellas intåg på scen. Detta käbblar de om när de själva verket gjort alldeles för lite. Varningarna kom i slutet på 00-talet men klingade då för döva öron. Att dagens statsminister herr Kristersson  fortsätter att fara med osanning om sin tid som minister under förre moderatledaren Reinfeldts tidevarv bådar ju inte gott. Öppna era hjärtan sa knäppgöken. Kristersson sa inget då heller. Men han talar osanning när det passar hans retorik, ett handslag från denne man är inte värd något överhuvudtaget. Han ljuger obehindrat, så är det bara. Hans tal till nationen nyligen var så erbarmligt barnsligt att hela staben runt honom borde få sparken omgående.

Det som heter vanligt folk får finna sig i att bli vid stadigt försämrad egen kassa. Bildning och utbildning i mer allmän samhällsdaning form slaktas så sakteliga steg för steg. Av en liberal minister! Vars program hyllar folkbildningen. Mediabilden blir också alltmer i form av högerstyrning, även SvT ingår i denna dragkamp mellan höger och vänster. Där vänsterns olika forum succesivt kroknar och allt igenom grundat i SD:s politiska aktivitet för att täppa till kranen (av medel). Så här rullar det på inom de flesta samhällsområden. Bakåt istället för att gå i riktning mot ett väl fungerande samhälle.

Kapitalismen, detta föraktade värdeord, är ju den ekonomiska grundval samhället ändock vilar på. Otaliga småföretagare och industriföreträdare gör ett fullgott arbete samtidigt som hungriga globalistiska multinationella företag gör allt vad de kan för undvika att bli beskattade och stå under någon form av folklig kontroll. Att det är globalistiska centrala finanscentra som styr och har makten är uppenbart för de som kan se, de andra blundar och talar hellre om pott hål i vägbanan, typ. Det har gått på tok för långt för länge sedan.

Här i Sverige då? Vi är inte ens ett samlat samhälle längre utan Kristersson styr bunden av Sverigedemokraterna. Se på hans ögon, se dem. Erdoğan (Turkiets starke man) såg rakt igenom honom. Precis som Åkesson gör med Kristersson. Och den mer jämna fördelning vi hade förr (ekonomin) om åren är ett minne blott, numer har det gått flera decennier av ständiga försämringar. Eller tvärtom, stadig kurs mot mer pengar för landets överklass och för globala finansiella centra.

Tror inte för ett ögonblick på att vänsterns nötta tandrader kan komma på något vettigt med vare sig 5-årsplaner eller Löntagarfonder. Eller vad de kommer tota ihop. Kom gärna ihåg förra finansministerns lilla lapp om löntagarfonder är ett skit som vi baxat ända hit (Feldt S). Där alltså, inom vänstern finns det inga visioner utan enbart testuggande och ständigt ältande. En sagolikt trist dårpippivärld. Däremot är jag personligen avvisande till den här nymornade kapitalismen som styrs i huvudsak av ekonomiska centra, fonder och kapitalförvaltare m.fl. och de är enbart ute efter största möjliga vinst ytterst kortsiktigt och de är varken företagsledare, innovatörer eller uppfinnare. Bara en massa herrar och damer som äter upp våra samhällspengar pengar. Investering för framtiden, glöm det helt och hållet. Här görs Big business på sekundaffärer. Ett jättelikt snabb-spelande tivoli.

För hur ska vi få tillgång till tillit, framåtanda så att det här samhället inte kommer rämna några ytterligare steg ytterligare. Illa nog som det är, läser i Konkret att de senaste 40 åren har resulterat i att klyftorna bara vidgas i vårt land.

Tillbaks till de gängkriminella; Att identifiera de unga som kommer få en problematisk framtid vet man redan om på Förskolorna. Fler tv-serier visar på hur socialiseringen in i gängen går till. Norska tv-serien ”Blodsbröder” är ett föredöme i att gestalta denna socialisering som leder till våld och död. Som om detta inte var farligt tillstånd, vi har även allehanda klaner som nästlar sig in i samhällets skilda verksamheter. Eller som köper upp företag och bidar nya klanstyrda verksamheter med ekonomiskt pondus och otvivelaktigt med mycket makt. Läs gärna vidare i ”Klanerna, den systemhotande brottsligheten (Mondial). Och de här klanerna är väl så spridda och tar över alltmer av legal verksamhet. Inte minst här i Södertälje kan vi se just detta över nära nog hela företagsområdet. De äter sig in.  

Migrationsverket då? De kastar även ut folk som redan arbetar. Ta de har tillfälligt uppehållstillstånd. Men de arbetar. Det finns ett golv, alltså den lägsta lön vi accepterar här i landet för att få tillfälligt uppehållstillstånd. Det är nu på 13 000 kr per månad, det är förvisso lågt. Men ribban höjs nu snabbt till över 26 000 kronor. En fördubbling i ett enda svep. Flera branscher bävar, fler medarbetare kommer utvisas för detta är långt ifrån de avtal som exempelvis kommunal har. Migrationsverket har dessutom skämt ut Sverige med flertalet pedanteri som resulterat i utvisningsbeslut som är illa nog. Den negativa kunskapen är vitt spridd runt vår jord numer. Tack för det Migrationsverket! 

Och det rimmar så illa med våra tidigare proklamationer om ta hand om situationen seriöst. Göran Persson den gamle partiräven från Katrineholm säger i SvD (10 sep) ” att vår situation är ju den att vi framöver kommer att behöva varenda ung människa vi kan få tag i som vill arbeta. Vi ser ju att allt fler unga, även de som kommit de senaste 15–20 åren, väljer bra utbildningar och är inne på arbetsmarknaden.”

För vad väntar Sverige? Vi är per definition för få svenskar för att täcka upp behoven på arbetsmarkmarknaden. Bristen på arbetskraft är redan nu skriande. Framöver, läs från nu, kommer det saknas 30 000 människor per varje årskull som går ut i produktionen. Vi måste få in nytt folk eljest får vi stora slukhål i produktionen. Och de vi ska ta in ska förstås vara med eget driv (ingen som hävdar att hon/han läser Koranen sedan 15 år tillbaka som sysselsättning) och en vilja till att bli en del av samhället. Därmed inte sagt att de skall kasta sin kultur på sophögen. Fler av de som inte får förnyat uppehållstillstånd klagar nu för det är ju omöjligt att plocka in städare med lön över 26 000 kr i månaden. Företagen bävar inför framtiden, flera undersköterskor blir även utkastade m.fl. med det här lagförslaget som andas så pass mycket högljudd intolerans från Sverigedemokraterna. Vem annars ligger bakom tror ni?

Sällan, eller snarare aldrig, håller jag med Jan Guillou men det här i Aftonbladet (9 okt) tycker jag har sina poänger nota bene; ” Vi lever i ett nytt penningdyrkande samhälle av ett slag vi aldrig tidigare skådat. Ordet ”solidaritet” är borta ur sossarnas medvetande. Ett antal toppsossar använder häpnadsväckande oblygt sin politiska karriär som språngbräda in i näringslivet. Förre partiordföranden Göran Persson bör redan ha roffat åt sig sin första halvmiljard, åtminstone kvartsmiljard. Somliga unga influensers blir stormrika på att kränga ompaketerat smink till småflickor”.

Den tonårsgangster som just cashat in 100 000 på att mörda begav sig genast till NK för att köpa synliga bevis på att han lyckats i livet. Inhandlade bland annat en keps med bokstäverna Gucci, vilket gjorde den extra dyr och därför extra kryddig.

Lyssnade på Bo Rothstein här om aftonen och han häcklade alla dessa kapitalfonder för dessa måste ändock tyglas och bli underställda en anständig kapitalism. Nu går det åt fanders med världssamfundet med alla dessa hysteriska fondplacerare som enbart är ute efter extremt snabba vinster.

Lyssnade på partiledardebatten i SvT här om dagen och Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar sa med adress till Kristersson (M) att det är dags att pausa de här klanherrarna och andra kriminella som numera kan öppna både Vårdcentraler och Vaccinmottagningar. Kristersson sa inget om detta för det är ju Moderaterna som öppnat dörren till detta nymornade Klondike. TV igår (9 okt) kunde vi lyssna och se hur kriminella kretsar öppnar behandlingshem för unga kriminella. Men va fan, finns det ingen hejd på galenskapen?!

 Förnuftigt lästips; Bo Rothstein, Grundbulten (fri tanke 2023).

 

Anders Hammarlind

12 okt -23  

KOMMER GÅ ÅT FANDERS OM DEN HÄR VÄGEN BLIR DEN ENDA

 

 

 

 

Det är förstås såväl både ruggigt som ovälkommet, rent av grymt i mångt och mycket för det åttonde partiet. Att ändå, till slut, tvingas ta ställning till hur mycket arbetskraft det här landet kommer behöva. Från ett solklart enparti till numer en mer konservativ rörelse. Integrationens uppenbart mer usla konsekvenser är den största enskilda krisfråga (absolut) som fått in partiet i Riksdagshuset. Nu för tiden där stadigt bofast som etablerad. Samlar idag runt ca 18–21 procent av rösterna i de allmänna valen. Många av de rösterna kommer från före detta sossar, men även från moderata led. Moderatledarens skilda utsagor tidigare om att hålla någon sorts avståndslinje mot SD har fallit platt till marken. För Kristersson är det inga problem att såväl ljuga som fara fram med snaskigt dubbelspel. Han är sån. Hela han. Liberalernas till korta kommande är mer förvånande, hur är det ens möjligt att korvledaren hårdhänt kan manövrera sitt parti uti den här ökenvandringen. Liknar ju den religiösa färden till Gobiöknen (gamla testamentet) och där till dammet och torkan i Alu.

Utan den här enorma invandringsvågen under de senaste decennierna (kulmen hittills år 2015) hade förstås Åkesson parti möjligen stått utanför kan man väl förmoda med viss tvekan. För invandringens negativa konsekvenser är så pass omfattande att det förstås borde avspeglas i politiska rörelser. Dess positiva inverkan förbleknar i skenet från problemområdena. Åkesson linje är klar, invandringen skall stoppas pronto.

Det som hände och utspelades i mitten på förra decenniet vill man verkligen inte vara med om en gång till. Först skulle inga gränser stängas (statsministern Löfven) för att blott några veckor senare spikas igen, och där är vi nu med tok stopp. Trots att vi verkligen har brist på arbetskraft av sällan skådat slag, det behövs väldigt mycket människor för att hålla vår produktionsapparat igång. För att ytterligare vrida om strömbrytaren höjer nu den här högerregeringen även nivån på ingångslöner vilket försvårar invandringen/inflyttningen avsevärt. Därtill har Migrationsverkets ständiga juridiska klavertramp effektivt satt stopp för en bred frivillig inflytt av välutbildade, unga människor. För vem vill egentligen komma hit?

Istället för att ha framtiden klar för sig grumlar den här konservativa regeringen till den bättre samhällsordningen vi rimligen borde kunna ha. De sitter och regerar på en omöjlighet idag och framförallt framöver. I dag har vi här i Sverige, i stort sett inom samtliga branscher en hopplös arbetskrafts brist. Fler och fler branscher har stora frånvarotal av människor i produktionsverksamheten. Det finns faktiskt inte folk nog. Hur ska Åkesson lösa detta då? Eller den flinande ljugaren?

Utbildningen och den breda bildningen som varit så högt värderad i vårt land har även denna numer hamnat på sniskan. För få individer utbildas och bildningen har gått från någorlunda omfattande och rejäl till att bli bara sämre. För få i utbildningar är vårt centrala grundproblem, det satsas för klent. Utbildningen är satt på undantag och värre blir det när nu även Folkhögskolorna kläs av och dras ner i smutsen.

Och de som idag är i den gyllene åldern (30–35 år) är till sin hela kapacitet något mer än 150 000 medborgare, men alldeles snart blir det ett rejält fall ner till under 120 000 invånare per år och per årskull. Det kommer alltså saknas ungefärligen 30 000 personer per varje årskull, i jämförelse med nu. Därav skapas det stora luckor i personaltätheten. Och med rätt form av kompetens, och därtill med den mognad och driv som behövs. Just därav behövs fortsatt invandring om inte landet skall stanna av. Ett ovälkommet budskap för SD givetvis och för liberal ledaren korv-Pehrsson. Men så här är den bistra framtidsupplagan av Sverige. Och ödets besvärliga lott för de konservativa är att de trots allt tvingas öppna upp portarna ånyo även om de naturligtvis kommer hävda motsatsen. Hur skulle det se ut?

Sverige måste i en nära framtid konkurrera med andra EU-länder (och USA) om dessa såväl tillräckligt mogna och vettiga människor som även har som målsättning att försörja sig själva. Det var ju verkligen en hel del si och så med alla de som kom instormande år 2015. Eller de som kommit från länder kring Mellersta östern och Nordafrika. Inte de flesta men fasansfullt mångtaliga. En del har så ofantligt svårt att ta del av samhället, bli en del och dra sitt strå till den gemensamma stacken. Samt några få vill överhuvudtaget inte ens vara här. Några andra har gett sig i uppdrag att plundra så mycket som möjligt här i landet. Ingen slump att huvudparten av de gängkriminella har rötterna i Mellersta Östern och Somalia. Det är bara så.

Det är självfallet den andra typen invandrare vi vill ha här i riket. De med eget läshuvud, de med eget driv och som ämnar klara sig själva. De gängkriminellas dagsaktuella bisarra ökenvandring utifrån mindervärdeskomplex och med hårda exkluderande erfarenheter inpräntat i huvudet. Ja, det går förstås stålande på ett sätt om man ska se det cyniskt. Men, men långt ifrån alla skall dras över en kam. Det är en mindre gruppering som lever rövare idag. Trots fåtalet är de ändock på tok för många. Merparten av invandrarna sköter sig och de har inget till övers för de här unga kriminella herrarna som beväpnade med vapen de inte ens kan hantera. De fruktas för just vapenkraften. Och de skjuts, det sprängs överallt i vårt land. Och det var snubblande nära som att polisen skulle fly fältet, men icke. Numer har polismyndigheten fått upp såväl strategin på verktygsbordet som tempot. Men det hjälper ju inte om fler unga, riktigt unga tar på sig vapenutrustningen.  Problemet nummer ett att många av de här unga vilsna inte har fått någon bekräftelse på sitt sökande efter identifikation, gängen erbjuder detta och därmed har vi som vi har det. Länge och väl vågade inte heller normala och vettiga svenska politiker tala i klartext om vad som utspelades med utgångspunkt från det som hände i gatlyktornas sken. Riksdagsman Åsa Eriksson socialdemokrat är tydlig i sin bok ”ett farväl till Bullerbyn ”(Tiden 2023). Hon var som så många andra ”livrädd för att utmålas som rasist” och därmed tog Åkessons chansen att vända upp och mer på den svenska opinionsbildningen. De andra teg. Och lät det bara hända.   

De ständiga återkommande utfallen från den konservativa nationalismen, läs Åkesson parti främst, innebär även att Sverige blir betydligt mindre attraktivt att flytta till. Samt - inte minst - Migrationsverkets ständiga klavertramp inom juridikens hägn försämrar vårt anseende flera steg ytterligare. Att man kan bli utkastad för minimala småsaker är nu ett begrepp för människor utom och inom vårt land. Verkets juridiska haveri (ständigt återkommande) har bäddat för en svår situation. Ryktet sprids raskt som bekant.

De allt större inflyttningsproblemen innebär ju att allt fler tvekar inför Sverige som ett modernt vettigt samhälle. Många tvekar att flytta hit helt enkelt. Det går ju mest bakåt för vårt land. Vi har för få produktiva varor att sälja på den internationella marknaden. Och det blågula DNA vi har bådar inte särskilt gott gällande vad vi kan göra mer resolut. Vi är unisont för naiva och vågar inte så pass mycket som vi borde. Därför ser det just så mediokert ut som det faktiskt gör. Därför kallar vi alla jobbiga saker det intet sägande epitetet ”en utmaning”.

För vi kan inte annat än konkurrera med en rad andra länder inom vår Europasfär, och där står vi inte särskilt rustade om den framtida arbetskraften. Vi är på väg neråt med buller och bång och stor vånda. Ekonomiskt som socialt. Det är som om vi inte verkar förstå att det finns en nymornad fullt möjlig nederlags dag också nästa år. Allt, nej fel, det mesta som sker i det här landet fortgår med ett oändligt kort tidsperspektiv. Samt, politikens förbannande mantra, utan att våga tala i klartext om vårt gemensamma tillstånd.

Vi var för lite mer än hundra år sedan ett av de fattigaste länderna i Europa. Det går snabbt att komma dit ner ånyo. Tilliten, tron, och framtidsandan utvecklas till ett allt svagare kort i det här landet som inte ens kommer ihåg att vi för 125 år tillbaks påbörjade Rekordåren som lyfte oss från ett fattig hjon i Europas utkanter till att bli världsledande. Färden nedåt igen har vi förmodligen redan påbörjat.

Bristen på såväl självgående arbetskraft kommer bli etter värre. Och just detta med avsaknaden av en bred skärpt bildning syns ju i spåren av varje budgetförhandling uti Riksdagshuset i vårt arma land. Istället för att omfattande börja täcka upp för alla de vakanser som idag finns och framöver kommer accentueras så håller såväl näringsliv som politiker på att skåda sin egen navel istället för att våga öppna upp ögonen. Eller så berikar de sig bara för dagen utan att ha blicken framåt. Luften har så sakteliga börjat sippra ut för Sverige.

Jo jag vet att Socialdemokraterna säger gång efter annan att vårt land håller på att splittras och, visst det stämmer ju. Inte tu tal om något annat. Men de har haft så många fingrar i marknadsekonomins alltmer bisarra tillväxt att de har ingen egen personlig kurs utan blir bara en något mindre burdus förkunnare av evangelium marknaden. Och marknadsekonomin är inte längre det goda väsen som så många har förkunnat utan det är som kolumnisten Andrev Walden skriver i Dagens Nyheter den 19 sep nämligen detta; ”Sanningen är väl att vi står ut med att det är så lönsamt för de rika att vara rika så länge vi själva blir lite rikare. Men nu när alla utom de rika blir fattigare händer det något. Vi ser dem. Och de ser att vi ser men de kan inte hejda sig”.

Grundproblemet är att stänga ute invandringen inte ens går om vi vill ha maskineriet igång. Fatta det, en omöjlig ekvation. Och när det i gäller gängkriminaliteten läs polismästare Carin Götblad, hon kan hon. Ingen slår henne på fingrarna. Slutord; Det går utför med Sverige. Måhända är det som journalisten Jörgen Huitfeld skriver ”att de många åren av fred och relativ säkerhet invaggat oss i en falsk trygghet och fått oss att tro att inget ont kan drabba oss”. Nu är vi dock där och sammantaget med vårt mjugga DNA (migrationen till USA tömde vårt land på ryggrad) bådar detta verkligen inte till något gott. Vår affärsmodell går alltmer på tomgång, vår politiska kurs är enbart alltmer dumdristig och vårt dagliga middagsmål om att vi inte längre tror på att vi har en framtid kommer stå oss dyrt. Fy fan vad vi ställer till det för oss. Uppförsbacken blir bara brantare och värre och hur vi skall komma ifrån detta elände är ett frågetecken av gigantiska mått. Politik är att vilja sa en framträdande svensk en gång i tiden, kanske dags att damma av detta begrepp och äntligen våga vilja något än att se sin egen navel med tjusigt diamantinslag?

Ps; Tv-debatten i SvT (26 sep) mellan Richard Jomshof (SD) och Ardalan Shekarabi (S) blev ytterligare en påminnelse om att Socialdemokraterna ännu inte förstått vidden av och förstått  avgrundsdjupet, och inte heller ser skillnaderna i kulturproblematiken. Att Jomshof kan stå och orera om att SD alltid har haft rätt ( i sak) är bister sanning vad vi än anser om detta innehåll.

 

Anders Hammarlind, fri skribent