Ett axplock ur Förvaltningsrättens rättning av kommunala beslut här i Södertälje.

 

Äldre som nekats särskilt boende i Södertälje. Och dom som upphäver dessa beslut. Och hur sjuk måste man vara för att få plats? 

 

Fallet A; 85-årig som har fler sjukdomar med speciellt demensproblematik. Ger oro, förvirring, utslagen tidsuppfattning. Har ramlat vid ett flertal tillfällen. Kan inte hantera färdtjänstkort, id-kort och har tappat planerings och initiativförmågan, Har slutat ringa vänner. Förstår inte vad anhöriga påtalar (vare sig skriftligt eller muntligt). Hämtar inte tidningen, lyssnar inte på radio. Frågar efter X, trots att denne dog år 2008. In i lägenheten kan vem som helst komma. Hon går även ut sent, till och med på natten. Är inkontinent, glömmer bort måltider eller äter hela tiden. Finns en viss medvetenhet om sitt förvirringstillstånd, är oförmögen att tillgodose sina behov. Demenssjukdomen är progressiv och eskalerar. Inbillar sig att någon annan är i huset.

Förvaltningsrätten beslutar att A skall beviljas bistånd i form av särskilt boende.

Fallet B; Oerhört ensam, orolig, otrygg. Begynnande Alzheimer. Har förts akut till sjukhus där höga halter av blodsocker samt blodfetter konstaterades. Inkontinensskydd ej alltid utbytt, Förvaltningsrätten anför att (enl. 5 kap, 4 §) ska äldre få möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. B ligger i sin säng hela tiden. Är tidvis deprimerad, känner sig väldigt ensam.

Förvaltningsrätten finner att B;s  behov inte längre kan tillgodoses i det egna hemmet…särskilt beaktat med den tilltagande Alzheimers… och B skall har rätt till bistånd i form av särskilt boende.

Fallet C; Uteblivit umgänge, problem med minnet efter Stroke. Dålig balans, kan inte ta sig in och ut i huset. Blind på ena ögat och med problem på det andra ögat. Har tappat matlusten. Ramlat vid flera tillfällen, svårt att röra sig. Utifrån sitt hälsotillstånd är C hänvisad till att vistats ensam i sitt hem och C känner sig socialt isolerad.

Förvaltningsrätten uttalar att C förklaras ha rätt till bistånd i form av särskilt boende.

Fallet D; Får ångest av att vara ensam, är nästan blind. Ringer de anhöriga och gråter, uppgiven och flera fall har konstaterats. Förmår inte larma själv.

Förvaltningsrätten förklarar att D skall ha rätt till bistånd i form av särskilt boende. Domen ”gäller omedelbart”.

Fallet E; Blind person som med fingrarna på möblemang och innerväggar förflyttar sig i lägenheten. Kan inte orientera sig, känner sig ensam, socialt isolerad och otrygg. Inget tyder på att hälsotillståndet kommer förbättras.

Förvaltningsrätten förklarar att E skall ha rätt till bistånd i form av särskilt boende.

 Fallet F; Hög ålder, demenssjukdom, oro, otrygghet och social isolering. Har enligt läkarutlåtande (minnesmottagningen) nedsatt förståelseförmåga.

Förvaltningsrätten konstaterar att F skall beviljas bistånd i form av särskilt boende.

 Fallet G; Har kraftigt nedsatt syn, nedsatt hörsel. Blanddemens, glömmer mycket, känner inte längre igen platser. Hjärtflimmer, bor ensam sedan fler år, nedsatt rörelseförmåga. Utifrån den nedsatta synen upplever G stor oro och otrygghet.

Förvaltningsrätten uttalar att G ”upplever en ökad osäkerhet i det egna hemmet samt att den psykiska omvårdnadsbehov till följd av stigande ålder snarare kommer att öka och därför beaktas vid en helhetsbedömning. Mot bakgrund av vad som framkommit om G;s hälsotillstånd och förhållanden, även med beaktande av de insatser G avböjt, att G inte kan tillförsäkras en skälig levnadsnivå i den egna bostaden. Nämnden har därför inte haft fog för sitt beslut att avslå G;s ansökan. Överklagande ska därför bifallas på så sätt att G beviljas bistånd i form av särskilt boende.

 

 

……

 

 

 

 

”Jag vill leva ett tag till”.

Insatserna som görs mot Corona viruset är sannerligen imponerande. Samtidigt som det finns märkliga och direkt skadliga felgrepp emellanåt. Låt mig ta detta med ansiktsmask. Detta är ett förhållandevis dåligt skydd mot att bli smittad. Men desto bättre för att undvika att man smittar andra. Här har vi verkligen inte varit speciellt seriösa. Den som smittar kan ha en fullt utvecklad smitta i kroppen men den märks ännu inte. Varpå vederbörande går till sin sysselsättning och sprider mängder med smitta. Med ansiktsmask hade detta reducerats avsevärt. Att personalen inom äldrevården, hemtjänsten saknat detta skydd beror i mångt och mycket på att vi slaviskt följt direktiven från Folkhälsomyndighten. Myndigheten har sagt att munskydd inte är nödvändigt men missat att den som ännu inte insjuknat sprider virus.  

”Stanna hemma vid minsta symtom” har varit absolut ledstjärna men då inser man inte att väldigt många inte får några påtagliga symtom, eller att de kommer först efter ett antal dagar. Men då är det redan för sent, smittan kommer in i äldreomsorgen, i hemtjänsten.

Nu sägs det att personal som arbetar vis a vi äldre och sjuka skall ha såväl visir som ansiktsmask. Bra, men 2,5 månader för sent. Karin Björkryd omsorgsdirektör i Södertälje är en god representant för att inte ha vågat tänka friare. Vilket sätter fingret på den ömma punkten, det gäller att alltid tänka rätt. Och så fel det ändå blir. Ifråga sättandet av direktiven har varit stympade, så även här i LT, för den fria mogna och vettiga diskussionen. 2.5 månader för sent säger samma Björkryd att använda såväl visir som munskydd är för ”att syftet är att minska risken för smitta från personal till äldre...”.

Folkhälsomyndighten har haft så många fel i sina analyser. Man felbedömde grovt riskerna med Pandemins utveckling och spridnings framfart. Och när Stockholm tog sportlov i februari for tusentals skidentusiaster till Norra Italien och många blev smittade. FHM gjorde då ingenting överhuvudtaget åt detta utan smittan fick fri lejd in i landet. Likaså att Mello-festivalen pågick obehindrat i Solna. Ingen kan idag säga om den svenska linjen med flockimmunitet är av godo eller en katastrof. Visserligen säger man unisont att flockimmunitet inte är vår väg men i några uttalanden har Anders Tegnell, statsepidemilog, ändå sagt att så är fallet. I Aftonbladet 16 mars medger Tegnell att vi inte kan få kontroll över smittan på annat sätt än att tro på att vi kommer uppnå flockimmunitet. Varför inte säga detta då? För det är ”är närmast utsiktslöst att försöka stoppa spridningen av viruset” som Johan Giesecke, tidigare på Tegnell post, säger (SvD 6 maj).

När det gäller sjukvården är skydden mer utbredda, fungerar till fullo mestadels, men när jag läser hurusom de pysslar med ren ålders exkludering gör det mig riktigt illa till mods. Ta Gösta Andersson i vår stad som fick vetskap om att han inte skulle få någon intensivvård. Du är för gammal sa man till den ovanligt friske Gösta Andersson. Det var hans barn som fick slita hårt för att pappan till slut skulle få respiratorvård. Nu är han åter hemma, och han säger här i LT i ett utmärkt reportage signerat Jenny Folkesson att ”det är så roligt att leva att jag vill leva ett tag till”.

 Anders Hammarlind, fri skribent