VAR FEMTE SVENSK BODDE I USA

 

DN-debatten om skolan härom en tisdagsafton i centrala Stockholm var förvisso riktigt välkommande  i så motto att många resoluta sanningar om våldet och skolan lanserades under aftonens brus. Kloka ord från panelen. Som brukligt. Diamant Salihu var där med flera andra. Så ofta har paneler ofta nästan helt rätt stundom. Problemen är förvisso mångtaliga inom skolan och även sett till den alltmer bisarra & aggressiva våldsutvecklingen här i vårt land. Men det finns själar som försöker vända utvecklingen. Om det går. På fler plan, polis, socialtjänst, civil samhället, skolan, och möjligen politiker i viss mån. Alltid detta med och om panelerna, samt utifrån diskussionerna, under alla dessa mötena så kommer en radda förslag samt en rad vettiga sakframställningar.

Åsikter ventileras och framförs. Många håller med. Där stannar det dock som regel för när folket lämnar byggnaderna och ger sig ut i stockholmsnatten (precis som under DN-debatten) så blir de kloka orden som en fis i Sahara (finskt utryck). Sedan då? När allt detta skall omsättas i praktiken? Här i spricker de flesta förnuftiga tankegods, det bara rinner av när folk går hem. Trots kloka ord så är vi snart åter i vardagsgnölet. Det är som om vi i livet inte vågar bära på vad vi egentligen anser och har rätt i. Så trots detta, en ny vettig panel diskussion. Men till föga nytta.

Ändå saknar jag den helt avgörande substantiella pusselbiten. Så även i denna DN-debatt. Varför är vi svenskar så oändligt tveksamma? Sitter alltigenom stillsamma i båten. Trots att ett vattenfall finns bakom nästa hörn? Varför bråkar vi inte betydligt mer? Varför så fega med ett mer brutalt uttryckt? Svaret är Migrationen. Inte till vårt land, utan den ifrån. Under den svenska emigrationen till Amerika (från 1820 till år 1930) så utvandrade inte mindre än 1,2 miljoner svenskar. Ett tag bodde var femte svensk på andra sidan Atlanten! Chicago var andra största stad med svensk befolkning. Helt förödande för vår egen dåtida befolkning, samt för hela det svenska samhället.

De som verkligen ville något mer än att enbart tigande finna sig i den miserabla som fattiga lägessituationen. Som rådde då. De lämnade Sverige helt enkelt. De for över havet till ett bättre liv. En själslig motor i den här migrationen var att säga tack och adjö till de inhemska religiösa stränga dogmerna. Kyrkans ohejdade makt, flydde de styrande från i dåtida Stockholm med dess politiska förkunnare. Den nymornade Industrin och näringsidkarna höll fortfarande i rodret. Bristen på frihet var en ledstjärna för många som flydde Sverige. Och fattigdomen lämnade de bakom sig.

Att bli fri från överhögheterna lockade många att enrollera sig för den farliga seglatsen över Atlanten. Var femte svensk flyttade ut under den här utdragna emigrant perioden. Om detta har vi i vårt gemensamma historiska minne dumt nog förpassat merparten av denna insikt till de dammiga historiehyllorna. Vi undviker helst detta våldsamma aber. Bättre att hålla sig bortanför verkligheten. Se bara på förlusten av Finland, hur många tror ni har just detta i minnet. Samma metodik, bort-bort bort bara. Och alla som for över havet till USA, hur många har det i minnet idag tror ni? I samhällsdebatten hörs knappt ett litet pip ens.

Så här blev det och är det; Kvar här i landet blev alla de något mer räddhågsna individer som inte vågade stå emot, som inte hade driv nog. Friheten var i hög grad satt på undantag i vårt land. Många kröp ihop och la sig platt. Knöt näven i byxfickan, typ. Lyfte på hatten eller kepsen inför myndigheterna och kapitalet. Eller neg. De som hade modet vågade sig på att ge sig av. Var femte svensk lämnade landet Sverige. Som sagt. Numer sitter vi med den vuxna blågula befolkningen som är så inpyrd av kryperiets räddhågsna former. Den ofta återkommande undfallenheten, och den i särklass utmärkande fegheten. Plus att vi sällan tar tag i problems kärnor. Utan vi pratar mest om allehanda detaljer eller skitfrågor för att undvika att trassla in oss i vad vi borde rimligen tala om. Ni ser det genomgående överallt numer. Om ni mäktar med att se längre än till nästa år och ytterligare politiskt val. Eller bakåt i tiden, för att förstå dagen gäller det att ha historien klar för sig. Ett simpelt faktum men livsnödvändigt.

Svensken idag; Ta inte någon konflikt helst, undvik om möjligt denna. Bråka hellre om en rad bagateller och håll inte kursen riktad längre än till ett, två år framåt. Konflikträdslan finns väl förankrad som grovcement i vårt vuxna DNA fortfarande. Så illa går det när ett land brandskattas på de som har tillräckligt med djävlar anamma inom sig och inte vill tiga längre. Eller finna sig armod och elände. Där försvann de utöver havet. Kvar blev vi försiktiga dummerjönsar. 

Den moderna globala kapitalismen med dess ständiga krav på anpassning och höga vinstuttag som alltmer lever sitt eget destruktiva liv obehindrat från vad som borde vara rationellt och förnuftigt. Marknadsekonomin, i den här formen kommer förgöra så många individer att fler borde fråga sig är det detta vi vill? Vad menar jag då med förgöra?

Svar; Många blir utslagna, får lämna in. Samhället eroderas och spricker itu i en uppsjö av skilda öar men ingen har helhets begreppet utom de som huserar högst upp i de globala ekonomierna. Vi sitter vid sidan av som fågelungar.

Så här fortsätter vår krackelerade självbild i fråga efter annan. Därför allt detta hattande, för lite eller ingenting alls. Och medan folk i gemen tappar höga tal av köpkraft anno 2023 så är antalet miljardärer på stadig kurs mot etter fler av den sorten. Obalansen framhärdar obevekligt sin gång och medan banker och de riktigt rika kan kosta på sig extra flärd och dricka betydligt mer champagne (eller till och med snorta i sig kokain om det vill sig) dukar många människor under här i landet. I tystnad. Sakta men obönhörligt och tydligt mot allt överskådligare sociala avgrunder och på vägen dit blir allt de fattiga allt fattigare. Medelklassen kommer få det hett om öronen. Underklassen lika så, men där har det politiska livet inte satt av någon framgångs idé överhuvudtaget. Medan miljardärerna ökar sitt antal i den andra glittrande vågskålen. I slutet av 90-talet var de 29 individer, idag över 500 miljardärer.  Här i Sverige notera, obalansen bara tilltar under tystnadens marknadsevangelium. När samhället blir så här i direkt obalans mellan folks livsvillkor kommer folks oro leda till  gungning. Kan då ta vilken väg som helst.

Om det blir höger eller vänster, konservativ eller annan revolt vet vi inget om. Men det kommer så länge detta eviga ytliga tjattrande hörs i den politiska debatten. Titta exempelvis på sommarbilder från dagens Sverige, titta på – speciellt -  de exklusiva båtarna utmed de många bryggorna utmed vår långa kust. Se på de besuttnas allt mer storvulna husbyggen, ingen brist på penninginflöde där inte. Medan svenska reallöner, socialt beskaffenhet och ekonomiska livsvillkor stadigt & ständigt försämras. Där i ligger en sprängkapsel inmurad (än så länge). De rika blir allt mer pompöst burgna som välbeställda och blir alltmer högljudda. Rikemanskasten frodas medan folket får, som finansministern säger, bita ihop.

I mitten på 80-talet var jag verksam som lärare i svenska för invandrare. Vi gjorde många skilda studiebesök. Ett favoritmål för mig var Stockholms stadsmuseum. Där uppe under taket hade en samling illustrationer av Stockholm anno år 1900 byggts upp. En dåtida lägenhet. En enrummare, sotigt och illa fejad, smutsigt, solkigt helt enkelt. Där bodde man och hustru, några barn och så en äldre släkting. I ett rum och utan sanitära lösningar. Toalett fanns på utegården i form av utedass. Människorna stod som statyetter i det här rummet och mina dåtida elever titta misstroget sig omkring. Enda värmekälla var den öppna spisen.

-         -    Nej du Anders, det här tror vi inte på. Sverige har aldrig varit så här fattigt. Fy bubblan vad du luras.

De trodde inte på vår egen historia och det gör väl få ens idag. Så här fattigt var det men det vill ingen komma ihåg numer. Och vi själva tycks ha glömt detta också. I dagsläget behövs det så pass många gigantiska investeringar för att få det här landet på fötter. Avspeglas detta i Riksdagsdebatten här om dagen? Inte ett spår. Och tilliten sjunker sakta ihop. 

Vi gick från yttersta fattigdom till de framgångsrika Rekordåren på blott ett hundratal år. Och nu när vi är på väg neråt kan det i värsta fall avlöpa sannerligen i snabb takt. Vi ser det i vår valuta (på 70-talet var jag i USA och då stod dollarna i 4.16). Idag; Höga räntor, utpräglad dålig samhällsmoral och vad är det som håller oss uppe? Spotify? Sverige? Vad betyder det nu?

Och inte minst;

Kristersson?

Andersson?

Va?

 

Anders Hammarlind

 

 

 

KRISTERSSON, STATSMINISTERN FÅR INTE MÅNGA RÄTT. HITTILLS BOM PÅ ALLA

 KRISTERSSON HOPPADE SOM VANLIGT& BRUKLIGT I FEL TUNNA

Koranbränningarna har satt fingret på avtryckaren. Vi har terrordådet på Drottninggatan fortfarande i minnet. Hanteringen av de upprörda muslimska staterna som dess befolkning har mycket mer att önska av en regering här i Sverige där statschefen säger sig arbeta såväl dag som natt med de upprörda globala känslostormarna.

I ett första skede lutade de sig mot strategin att det här blåser över. Det gick inget vidare. I andra skedet klev en mestadels okänd minister in på scenen och hemföll åt en tuppfäktning. Detta gick självfallet fel. I det tredje skeendet påbörjade den svenska statsmakten unisont mumla om att Ryssland låg bakom. Men styrd av Ryssland, glöm det.

Kristersson vale fel taktik från dag nummer ett. Ändå gick det snett och går fortfarande vingligt. Nationalekonomen Lars Calmfors gav så tidigt som den 26 juli (i DN) en tydlig fingervisning om vad statsministern istället borde kunna åstadkomma. Tala direkt till den arabiska Tv-publiken. Tala i Al Jazeera (täcker hela arabvärlden) och lägg fram de svenska ståndpunkterna och visa förståelse för upprördheten. Plus överbrygga alla de desinformationskampanjer som pågår om Sverige och att vi glatt låter Koranen brinna. Att rysarna gärna underblåser detta är ju inte förvånande men att de styr, är helt uppåt väggarna.

Koranbränningarna då?

Var på plats vid Mynttorget här om dagen och det var en beklämmande uppvisning i amatörfreakshow. Koranen brann ånyo flera gånger och Erdoğan och de andra fick hur mycket vatten som helst på sina kvarnar. Mannen från Järna stampade på Koranen vid ett flertal tillfällen. Hånlog mot de fåtaliga arabiska motståndarna på plats. Gick fram och tillbaka (främst för att se att kameran visade bra bilder fortlöpande). Försökte jonglera på fotbollsmanér med skriften (nej, han var usel även på detta) och den andra mannen (från Södertälje) tog liksom sats mot muren vid Slottet och vände sig om och höll flera kort-korta tal till oss som inte hörde särskilt bra vad han försökte formulera. På Tik Tok (av alla ställen) sänder de här två herrarna ut sina konster.

För det är inte alls att värna om yttranderätten genom att låta böcker brinna i en hafsigt arrangerad wacky bump performance. Yttrandefriheten är till för att alla de som vill och behöver, just, yttra sig och ska så få göra. Tända eld på den signifikanta religiösa boken som herrarna från Södertälje håller på med är att vanhelga denna heliga princip som vi har här i landet, alltså om rätten att yttra sig. Dessutom är det att hetsa mot folkgrupp som herrarna från vår kommun sysselsätter sig med. Och att polismakten skall skjutsa herrarna både till och från spektaklet är bara det inkonsekvent svenskt. De kan väl åka pendeltåg som oss andra.

 

Anders Hammarlind

Järna, Södertälje

fri skribent

”Så länge kunderna finns, hittar drogerna en väg”

 

”Så länge kunderna finns, hittar drogerna en väg”

 

Vi var väl ungefärligen 500 personer (minst) som äntrade Kulturhusets (Stockholm) och det som kallas facksalen för att lyssna på journalisten och författaren Diamant Salihu. Han som kan så ohyggligt mycket om de gängkriminella och deras allt värre framfarter. Publiken var ett tvärsnitt av de stockholmska invånarna. Törs jag också påstå. Äldre, yngre, medelålders, kvinnor och män. Ytterst få invandrare dock, såg ingen. Varför syns inte de dessa på sådana här föreläsningar? Likadant när Diamant talade på Wendels Hebbes möte häromåret här i Södertälje. Få invandrare där med. Visserligen fanns det några yngre kvinnor med rötterkomna  söderöver ifrån men de skulle å sin sida få stipendier.

Diamants senaste bok presenterades för oss i den törstande publiken. Den första ”tills alla dör” kom för två år sedan och mötte då starkt gensvar. Exakt samma förhållande till det senaste verket ”när ingen lyssnar”(mondial). Handlar förstås om det besinningslösa våldet. Och, och knarket som ekonomisk motor. Denna utväxt av otrygghet är dessvärre numer etablerad runt om i landet. Encrochat som knäcktes till slut av den franska polisen hade 60 000 kriminella nyttjare som samtliga trodde fullt och fast på att denna krypterade telefontjänst var 100% säker. Så var det inte utan det gick ett sus genom polisledningarna i flera länder. ”Vi är inne” sa en fransk underrättelseexpert. Därmed rullade den interna gangster världen upp inför polisdatorerna. Det  var förstås värre än de vågat drömma om. Eller mer rätt, ha mardrömmar om.

Narkotika marknaden i Europa, som i Sverige, är helt svindlande till sin omfattning. Bara Kokainmarknaden omsätter 119 miljarder årligen (inom EU). Så det finns pengar hos de här ligorna. Hur mycket pengar som helst. Chocken hos polismyndigheterna när de läste all denna hårdkokta kommunikation i realtid blev en rask ögonöppnare. Så även för svenska poliser. Och vi var som brukligt värre än de flesta andra länder numer. ”Hundratals svenska kriminella som visar sig vara extremt våldsaktiva” blottas i dessa tiotusentals Encromeddelanden. Svenska poliser kunde raskt bura in hundratals som definitivt levde utanför lagens riktmärken. Svensk polis fick ta del av materialet efterhand så småningom. Enligt Salihu är över 80 större narkotika smugglare inriktade på enkom Sverige. Främsta inkomstkälla. Medan de kriminella samtalar helt öppet om kidnappningar, knarkflöden , utpressningar, sprängningar så sitter poliser och följer konversationerna. Svart på vitt dök en flod av blodiga och hårdföra meddelanden från den andra sidan upp inför förvånade polisögon. Plötsligt var inte polismyndigheten hopplöst famlande i bakgrunden utan här satt de på första parkett. Häpnadsväckande var bara förnamnet.   

Den bisarra kavalkad av brutalt våld vi har fått här i landet beror förstås ut i knarkmarknadens sanslöst lukrativa villkor. Hur mycket pengar som helst. Kampen om att behålla kontrollen över marknaden får var och en att även sälja ut även sina gamla vänner. Det är så sanslöst mycket pengar i omlopp att begäret efter mer, eller att förskansa sig med det man har blev till slut öppna strider. Skotten ekar runt om landet och numer är dödsskjutningarna vardagsmat. Därjämte har ett antal helt oskyldiga strukit med. Reviren håller man hårt på och slåss om. ”Ja vet grattis bror” och den andre kriminelle svarar med fyra glada emojis och lika många hjärtan. En ung man är ihjälskjuten. Råheten är alltigenom allenarådande, ett människoliv är inget värt. Fler unga, mycket unga (14–15 år) rekryteras för att skjuta någon som anses misshaglig. Därav den svenska avrättnings kalabaliken. Vi är värst i hela Västeuropa. Många av de här purunga pojkarna vill stärka sin position i gänget, att skjuta ihjäl någon ses som en kraftfull manlig bedrift. Diamant konstaterar som så många andra vakna att de här pojkarna, under de här mer ledande personerna, inte fattar ”vad man har att förlora, förrän det är för sent”.

Pengar främst är förstås motorn, sedan kommer äran, respekten och hedern. Jodå de flesta stammar från länder som exempelvis Somalia. Inte ett dugg förvånade. Den aktuella spelfilmen Bullets beskriver hur det går till. Det var ett invandraprojekt under gatlyktornas sken från begynnelsen men nu dyker det upp fler och fler i de härgängmiljöerna som har blågul klang botten. Även kvinnor, tjejer tar allt tydligare position i den här outlaw verksamheten. Killarna ”får visa vad de går för” och ”med ett vapen i hand är de kapabla att ta ett liv mot betalning. De beskrivs som likgiltiga. Det är så de bygger sin självkänsla genom att mörda”. Ytterst få av som skjuts vill inte alls samarbeta med polismyndigheten, om de överlever.

Notabelt är att flera av de som faktiskt smugglar drogerna är respekterade vanliga och något till åren komna herrar. Salihu skriver att flera av kurirerna i nätverken är ”ofta småföretagare, kan ha etnisk svensk bakgrund”. Precis som de ofta mer välsituerade herrar (och damer) som nyttjar helgerna till att sniffa kokain. Det sista nämnt är det som håller hela den här miljardmarknaden i gång. Utifrån chattarna kan polisen här i Sverige räkna ut att det smugglas in 10 gånger mer narkotika än vad man förr trodde på. Så pass illa är det. Salihu konstaterar solklart ”så länge kunderna finns, hittar drogerna en väg”. Ett växlingskontor på Södermalm blev ett av de avgörande stegen för att etablera ”verksamheten” här i Stockholmsområdet. Givetvis var Södertäljebor även inblandade i den skumrask agenturen. Flera hundra miljoner omsattes bara i denna förmedlingstjänst. Och alltid är det någon från Södertälje som utmärker sig.

Diamant berättar om en polisrazzia i föräldrahemmet till den kurdiska räven, utspelas i staden Uppsala och hans mamma lever på försörjningsstöd men hela lägenheten är klart nedlusad med mängder av kontanter. 400 000 kr hittar polisen i morgonrockar, i strumpor, i byxor, i grytlappar etc. Även om polismyndigheten tack vare Encrochat fått in väldigt många kriminella inom lås och bom är det helt uppenbart att polismyndigheten inte klarar av att knäcka gängen utan det blir mer som tvärtom. Plus många andra brott kommer i form som ständiga inflöden till polismyndighetens arkiv. Därjämte är myndigheten i ett svårt tillstånd där det traditionella arbetet går på kryckor. Trots att det var polisledningarna som gång efter annan sa att nu knäcker vi gängen så blev det etter värre. De många luckorna i de kriminellas verksamheter fylldes på med unga ungtuppar som enbart ville roffa åt sig allt det kunde ta för sig. Och det är sannerligen märkligt att den kurdiska räven kan sitta självsäkert i Turkiet och därifrån styra marknaden här i landet. ”Är man turkisk medborgare kan vi glömma utlämningar” säger de poliskällor som Diamant åberopar.

Grundtonen är alltmer pessimistisk i hans bok, ”för varje dörr utredarna kommer igenom öppnar sig två nya”. Det blev inte som flera polischefer och ministrar tidigare sagt, att nu knäcker vi gängen när det i stället är polisen som går på knäna. Enda ljusglimten är väl att fler och fler ändå har lyssnat och förstått. Det som sker på gatorna i gatlyktornas sken har inte alls pressats tillbaka utan blivit etter jävligare.  ”Så länge kunderna finns, hittar drogerna en väg” som sagt.

 

Anders Hammarlind, fri skribent och författare.

 

 

Då tappar man tilliten till samhällets förmåga......

 

Ytterst få.....

Ytterst få medborgare i det här avlånga landet såg det komma lika långsträckt (faktiskt) som sträckan Malmö -Milano. Enbart några få var vakna nog för att se vad som stundande. Och som får oss att i dagsläget oroligt fråga oss unisont vad tusan är det som händer här i landet? Ögon och öron var alldeles för länge försatta i normal svenskt frånvaro läge, dvs jag/vi vill inget veta. Några makthavare i Södertälje kommunfullmäktige fick regelbunden sakupplysning (av polismakten) och invaggades i from förhoppning om att de verksamma inom polisen hade det hela under kontroll, i trodde så i alla fall. Eftersom Södertälje toppar antalet mördade under det senaste året är det ju inte ett gott betyg varken för polisen som för politikerna i fullmäktige. Det är värre än det ser ut makabert nog. 

För vi....

För vi som boende ville helt enkelt inte se eller höra. Varken det ena eller det andra. Vi hade ju vårt vanliga leverne att ta hand om. Det gick ju ändå hyfsat bra för samhällsmaskineriet under loppet av flera år, så detta nuvarande tillstånd växte till sig mer i lönndom. Allra först i förorterna sedan i vidare svängar runt om i samhället. Samtidigt så hade vi andra ”på spåret” att hänga upp oss ikring, inte med någon bisarr förortsproblematik i blickpunkten. Men, men det kröp snart in under skinnet på oss också.

Precis som....

Precis som så mycket annat som är i form av mer olustig karaktär valde vi att förbli kommunikativt förslutna så länge som vi bara förmådde och vi var därmed faktamässigt igenspikade. No bad news. Vi ville inte ta del av de bistra profetiorna från några få besvärande samhälles röster. Ett dessvärre vanligt fenomen hos oss norr om 55;e breddgraden. Alltså här i Sverige. När nyheterna till slut når fram är det redan är på tok för sent. Vanligt överallt, utbrett över landet. Alldeles för sent vaknade vi upp rätt så yrvakna och inte minst frågande. Detta förhållningssätt med att blunda så länge som det bara går är ack så brukligt, ja så blir vi av med problemet. Effektivt förvisso på ytplanet men det ger oss en grundmurad falsk underrättelse om vad som faktiskt sker. Det var förre statsministern från Örnsköldsvik som sade det fatala men ack så uppriktiga nämligen just detta; ”vi såg det kanske inte komma”. Så var det ju. Alltför få såg det faktiskt komma, och bli till ett avgörande svårt problem.

För under...

För under ett helt decennium hade några få stämmor verkligen manat oss att lyssna. Någon skribent, någon politiker, någon låtskrivare, någon författare, någon forskare. Den gemensamma nämnaren blev dock att de inte fick något genomslag eller minsta lilla gehör. Vi nickade till som brukligt. "På spåret" kändes mer väsentligt. Ända sedan Sverige brandskattades under den stora emigrationsvågen till Amerika (1830 -1930) har vi lidit av detta kvalitativa bortfall. Bara de något mer, ska vi säga räddhågsna, blev kvar här i landet. Det ligger fortfarande som minuspol i våra själar och gener och tynger kroniskt som ohjälpligt ner den negativa vågskålen. Hellre fega ut än att ingripa. Även om mycket vatten runnit nerför Dalälven sedan det begav sig så är det just så här det ligger till, de som vågade, hade kompass riktningen klar för sig, ja de for i väg. Ut över havet och de lämnade ett gigantiskt blödande sår efter sig. Kvar blev landet försiktigt. Det är ju inte som så att vi går ut och välter traktorer på gatorna liksom. Detta ståtar mer invandrande vänner för. Vi är inte Frankrike minsann. En svensk håller sig på mattan.  

År 2023 har....

År 2023 har vi nu. Dagligen lider vi av och är under plågsamma kriminella öden. De gängkriminellas hänsynslösa framfart utåt som inåt ser vi numer nära nog överallt spår av i vårt samhälle. Som här i Södertälje. Helt oskyldiga har dödats. Nu också släktingar till våldsmännen. En man i 50 årsåldern (Tullinge) avrättades brutalt här om veckan, två kvinnor innebrändes (Alby). En man från Södertälje sköts ihjäl i Huddinge här om veckan. Hans familj befann sig i lägenheten och med mindre barn närvarande. Pang rakt in i kroppen när mannen öppnade ytterdörren. Många av de som är i släkten hukar nu, de var och är inte involverade i de kriminellas verksamheter. De är enbart släkt med de unga beväpnade herrarna. Jodå det finns de inom släktleden som blundar inför alla pengar som strömmar in. Merparten, den absoluta majoriteten har inget att sätta emot. De kan inte styra de unga brushanarna. Och dödades just därav, som mannen i Tullinge. Räcker med att man är släkt med för att det skall bli fara åfärde. Sprängningarna av hus där kriminella på något sätt är kopplade är en avart som vi aldrig mötte tidigare. Nu är det snart vardagsmat. Och inte bara den bostad som på något sätt hyser en gängkriminell (han kan han en pappa, en mamma där) utan bostäderna runt om i en vid cirkel utsätts för dessa våldshandlingar. Som i Hässelby här om dagen, hela radhuslängan är obeboelig i månader framöver. Det är kaffeved av lägenheten i epicentrum, flera andra lägenheter i längan är på fallrepet. Kan kanske inte ens repareras. 

Förskjutningen har....

Förskjutningen har varit regionalt allomfattande. Och det går numer på med stora förödande illavarslande kliv just nu. Till en början handlade det inte alls om oskyldiga som stupade för kulorna, långt därifrån men i dagsläget gör det verkligen just detta. En familj här i Södertälje har redan flytt staden. Utpressningskraven växte över alla bräddar, de flydde. Släkt med, eller som helst oskyldig kan man numer stupa för kulorna när som helst. Fler fullkomligt oskyldiga har stupat för våldsvågen. Många har tvingas betala dyrt för dryga utpressningskrav. Eller bli brutalt sönderslagen. Så idag är såväl öronen som ögonen nära nog öppna i lagomlandet. Dock ett helt decennium för sent. Och det eskalerar ständigt framför våra ögon veckovis eller per dygnsräkning. Hör flera kommunala företrädare, även här i Södertälje, säga att vi vet vad som sker och pågår. Som om detta skulle hjälpa när kriminellas framfart tar värre former för vart år som går. När de andas ord som manar fram en bild av kontroll så glöm det. Så illa är det. 

De som...

De som tidigt såg vad som var på gång fick inget gehör för sina varningsrop utan gängen fick fullständigt fritt fram att med ungdomlig slagkraft grundlägga den här destruktiva yngre avvikande manliga normen under skenet från gatlyktorna. Vuxenvärldens blick gav dem inte något utrymme, eller ska vi säga intresse. Gängen frodades internt. De växte till sig med råge, och utan någon större framgång från samhällsinsatser som lamt försökte bromsa. Halvhjärtat. Fler unga och vilsna killar (främst) sökte sig till gängen för sammanhållningen (vi mot alla andra), för spänningen (inte minst), för att bli accepterad (till slut) och sedd (till slut) och slutligen för den stora lockande möjligheten till snabba pengar (inte minst). För att få status och makt plus ett överflöd av pengar. Simsalabim. Ni som sett alla dessa fotografier som rullar runt vet att vapen och pengar alltid är med i bildens fokus. Och ni som hört flera av dessa rap-texter vet ju förvisso hur det kriminella glorifieras. Som ren bisats, och som Yasin formulerar sig år 2023 gällande det här med skjutningar och rapmusik "klart att det går hand i hand” sjunger han.

Socialiseringen inom....

Socialiseringen inom gängen pågick runt om i förorterna (först) alltmedan samhällsmaskineriet fortsatte insvept i godan ro dvala. De gängkriminellas psykologiska övertag vis a vi polisen och samhället (socialtjänsten m.fl.) grundlades under denna tid då polisen i ensamt majestät mestadels bjöd på saft och bullar och ordningsmakten bars huvudsakligen fram av fromma förhoppningar om gängens tillfrisknande. Precis före inledningen på den här rent av oupplysta tiden åkte de unga kriminella till västindiska öarna med assistans. De blev ju i alla fall solbrända pojkarna som deras ledsagare. Brödraskap som inre kompass, utvaldhet (det är vi mot hela skitsamhället), status hos en hel del (ledarna i synnerhet), våldet som primus motor (skapar sammanhållning men slår även split och genererar hårdbarkade motsättningar), gemensamt festande förvisso. Samt en svans av unga pojkar (som vill in) och mer villiga flickor samt lockelsen till en position med makt. Det sist nämnda kan ju förstås diskuteras men gängen kör alltid med den här framtoningen. Lyxiga klockor, penningbuntar, sammanhållningen som är A och O men som alltid spricker och som resulterar i bitter rivalitet. Därav alla dess ständiga mord, dessa terrorsprängningar. Att skrämma skiten ur de rika svenskarna är alltmer vanligt. Ofta poserar de men vapen i hand på sina många videoinspelningar. För de måste ju synas för guds skull. Plus, inte minst,  penningsbuntar nonchalant slängda på exempelvis ett bord. Budskapet är kort och koncist. Vi har pengar. 

Medan polismyndigheten....

'Medan polismyndigheten famlade efter metodik för att begränsa gängens framfart så växte ungtupparnas förmågor oavbrutet. De skolade ju varandra där ute under gatlyktorna. Eller om de befann sig på ett socialt omhändertagande boende. En utmärkt skola för kriminalitetens ABC. Det sistnämnda avlöpte inte väl för oss i samhället när vi mer yrvaket frågade oss vad som händer. På sociala medier spreds en radda videoklipp som påvisade hur illa det var ställt med ordningsmakten. Polisen var feg, ineffektiv och en ofarlig koloss som slutpoäng. Denna slutsats var ju förvisso lätt att dra.

Gängens inre...

Gängens inre motor, alltså det råa sammanhållande våldet skruvades upp allt eftersom åren fortlöper. Runt år 2015 börjar de sippra ut från förorterna ordentligt och rejält. Docenten i kriminologi Amir Rostami (han är bra) säger (7 mars i DN) att gängen är såväl empatilösa och saknar konsekvenstänk och därmed blir våldet både i form av ständig hämnd som upprättelse. Det som sker varje vecka nu för tiden. Det som sker just nu som i en evighetsmaskin. De främjar sitt kriminella revir självfallet som omfattar narkotika försäljning (som här i Södertälje), utpressning/utlåningsverksamhet (som här i Södertälje) och detta leder i sin tur till, med Rostamis ord till ”underminering av det samhälle vi byggt. Kan man inte freda sig och få skydd tappar man tilliten till samhällets förmåga”. Där är vi snart. 

Kommunpolitiker säger....

Kommunpolitiker säger för ofta att de (samhället) ändå har kontroll vilket visar att de inte alls har just detta elementära ens. Polisledningen likaså. Glöm det. Länge sa man att inga oskyldiga drabbas. Så förbannat fel de hade. Gängens olika konstellationer kommer förr eller senare att knacka på din egen dörr i värsta fall. Om du bedöms vara tillräckligt rik. Värd att råna, värd att utpressa. Rika människor löper stor risk att bli nästa offer. Där är vi snart som sagt, eller mer rätt redan där. Medan många politiker fortfarande hellre talar om parkeringsmätare och pott hål i gatorna. Vad är enklare än att spöa upp en familj, rikta vapen mot dem och säga att hosta upp pengarna för fan. Får de inte som de vill tar de till ren misshandel. I sitt omfattande rusintag har de inga skygglappar på hur långt de kan sträcka sig för att få sin rätt, så att säga. 

Medan polisapparaten....

Medan polisapparaten fängslar allt fler i dagsläget är tillströmningen av väldigt unga förbannade ynglingar omfattande. Gängen socialiserar in de purunga och de snärjs snabbt in i den här våldsamma våldsvärlden. Det är vi mot hela skitsamhället som deras grundtema. Unga killar vars gemensamma nämnare är att de är utan större hopp om någon vettig framtid. Spänningsexponeringen från grupperna är allomfattande superviktigt för att plocka in nya rekryter. De enrolleras rakt in i en våldsgemenskap. Den enda de faktiskt har. Så illa är det oftast. Sammanhållningen i gängmiljö är deras bästa rekryteringsbas. Gängtillvaron blir synonymt med direkt framgång. För stunden i ett blåsvart mörkt hav. Hopplöshetens tidevarv är förödande för samhället men också raketbränsle för gängen.

Skolan då?....

Skolan då? Merparten av de som idag skjuter har de facto klarat av sin skolgång (grundskolan). Det hjälper föga med enbart skolan som motor för att räta upp alla de här förvirrade unga manliga våldsamma eleverna. Södertälje rektorn Maria Leonardsson säger det kloka i att ”skolan är kanske inte en så stor skyddsfaktor som vi tidigare trott” (DN 19 jan -23). Tidigt ser givetvis förskole pedagogerna att här är det fara å färde men det blir inte mycket av korrigering i grundskolan där det ”blommar ut”. Som primus motor står samhället mest och trampar gammal luft. Man vågar inte från samhällets sida alla gånger, det blir en sedvanlig halvmesyr. Dessvärre. Och när en del av skolorna tar till sig idéer om konflikthantering som är helt förvirrade (s.k. lågaffektivt bemötande) kan det enbart gå fullständigt åt skogen. Vilket det gör idag. Med besked. Och medan gängen sprider sig som ringarna på vattnet runt om i Sverige så är epicentrum för stunden i Stockholmsområdet. Polisens ord, politikernas ord, socialtjänstens ord ekar tomt om våra möjligheter att bromsa och bryta eskaleringen. Samhällets ord blir mest som flugskit på ladugårdsdörren.

Vad som.....

Vad som måste till att folk vanligt och skötsamt sluter sig samman och ställer sig upp och säger aldrig i livet att vi går med på detta. För det här usla kollektiva beteendet sprider sig, såväl yngre som äldre – även svenskar poppar upp -  börjar ta efter och hur ska vi då få stopp på den här tsunamin? Samla samman oss mot de som uppfostrat sig själva under gatlyktans sken. Och inte att förglömma för guds skull många av de i gängen är ännu bara barn. Om än beväpnade så är de ändock ofta barn allena. Långt ifrån färdig utvecklade i sitt huvud, vilket gör det etter värre komplicerat.

Polisen i Södertälje framhåller klokt nog att " det är barnets vårdnadshavare/ anhöriga som är det avgörande och absolut största skyddet för att barnet inte ska falla in i kriminalitet eller fångas upp av gängen".  

Södertälje basket lanserar en kampanj för ett bättre Södertälje, " de positiva krafterna skall segra i den här stan". Det blir gemensam uppslutning 28 mars, avslutas med match (gratis inträde).

Birgitta Kaya driver ett ungdomsprojekt inom syrisk-ortodoxa kyrkan och hon säger " vi hade alltså tonåringar som är jättetuffa annars, som klädde ut sig tomtar och delade ut godispåsar till barnen". Och "när det onda tar över, att barn dödar varandra och oskyldiga får sätta livet till, då är man långt från sin tro".

Från söndagens (26 mars) LT; Carina Gunnarson har under flera år forskat om samhällets kamp mot maffian i Palermo, men för en tid sen riktades forskningsudden mot hennes egen hemstad Södertälje, som också tampas mot en grov organiserad brottslighet....att vara en medveten konsument och medborgare, vikten av att handla av legala bolag och inte att stödja den organiserade brottsligheten.

Efter 20 år inom poliskåren sadlar Christoffer Bohman om. Från och med nu verkar han inom Skandias ”Idéer för livet”. Bohman har växt upp här i Tälje. Han talar ut om en förändrad brottslighet. Den är idag rå och hänsynslös. Förr var det en kraftig markering att skjuta någon i knät, idag möts vi av unga människor som mördar rakt av. Många yngre har det knapert hemma och många äter ju inte ens frukost. De tar en Fanta och en Snickers. Och ”jag vet också att de knappt har ett språk”. Och många av föräldrarna är inte helt kapabla att vara just barnens förälder. Som lök på laxen; ”Den svenska offentliga sektorn har enligt honom misslyckats med ett ge föräldrar rätt verktyg”. Bohman målar upp hur tillvaron i gängen hjärntvättar de unga pojkarna, de vet inte hur samhället fungerar, de isolerarar sig i en kriminell värld där droger, pengar, våld och rädsla råder. Tjänsten på Skandia skall förhoppningsvis utmynna i att på allvar koordinera all den kraft som finns i samhället och sätta in insatserna ” så tidigt som det går”. 

Under tisdagens manifestation på torget utanför Rådhuset sa kommunchefen Boel Godner (S) att " Vi alla Södertäljebor har ett gemensamt ansvar för att den lilla plätt på jorden som är Södertälje ska vara en fin och trygg plats", sade just Boel Godner.

Från en föreläsning i Södertälje Onsdag 29 mars

”Mitt ibland oss” finns de gängkriminella talade författaren Evin Cetin här om aftonen på biblioteket Luna i Södertälje. Trots yrande snö kom det en tapper skara väl så inbäddade i diverse klädattiraljer. Om en allt värre gängkriminalitet, och vad kan vi unisont göra åt just detta kretsade föredraget om. Evins bok (Mondial) är ovanligt skarp och också ett försök att finna svar på varför. Hon har lämnat såväl politiken, pizzan som advokatyrket ryggen. Idag är hon skrivande och talande. Hennes bok är en av de bästa som jag tagit del av som även handlar om förbrytarnas första kliv in i den kriminella världen. Hon är knivskarp. Vad är det som får en ungdom, ett barn rent av, att ta det här första lilla försiktiga steget som sedermera sträcker sig långt in i en hårdför värld. Vad är det som gör att de tar första steget? Det första till en början nästan oskyldigt (fast ändå inte). Visst finns det fler bakgrundsbilder, som fattigdom (men långt ifrån alltid), utanförskap förstås (men ingalunda alltid). Det kan till en början vara i form av att utföra en liten tjänst (som sedan sväljer dem med hull och hår så småningom). Det här lilla steget som sedan blir så grovt och fundamentalt livsavgörande. Varför går en del över till den andra sidan medan den absoluta merparten ändå håller sig (någorlunda) på rätt sida. Visst är det ett invandrarproblem men inte allena längre. Skolan nämns som en orsak. Som kontraproduktivt nämner Evin polisens ofta frekventa visitationer bland dessa unga främst i förorten, ofta får det sken av förnedringsingripanden. Skapar motsättningar i det stora hos den här grupperingen som redan är på snabbglid utför.  

Och hur skall Sverige få bukt med denna allt värre läges situation? Morden blir ju bara fler som ännu mer våldsamma. Nu skjuts till och med släktingar, ja även oskyldiga som råkar stå i vägen för kulorna eller kommer stå i vägen för nästa sprängattentat. Fler sätt att bryta den här olycksaliga utvecklingen måste till, för nu gäller det att till slut våga pröva allt som vi har på ritborden. Ett; för att få vanliga människor att våga tala ut om vad de sett eller hört är att ge dem en fribiljett till en helt annan boende tillvaro. Långt bort från händelserna. Hon är skarp som sagt Cetin, hon har sett och förstått att med dagens olika skilda förslag kommer det inte alls räcka. Att flytta i väg vittnen, det sker inte idag. Finns ingen sådan verksamhet egentligen alls. Idag handlar det om de som är gängkriminella. Nummer två; Amnesti, alla som sysslat med försäljning av droger ge dem amnesti. En gång för alla. En riktigt svårsmält lösning förvisso men nu gäller det att vara oerhört öppen och tillräckligt djärv för allt det som slutligen kan knäcka gängen.

3:e alternativet gäller de gängkriminellas försörjning. Möjligheten till jobb är stängd, är nästan omöjligt att få ett vitt arbete efter att ha suttit inom fängelsets väggar. Alla kontroller tjuter rött. Som här när Södertälje kommun kontrollerar samtliga anställda flera gånger, 20 år tillbaks till och med just för att sortera ut alla de som suttit inburade av kriminella sakskäl. Och detta gäller självfallet de absolut flesta företag. Helt förståeligt men det leder oss inte till en lösning. Hon sa det ånyo i bibliotekets hörsal, just detta. 4;e; när jag talar till företagsledare så är alla rörande överens om att sätta P för den kriminella våldsvågen. Handen upp, sen blir det handen ner. För att anställa en person som fått rött i kontrollen kommer inte alls på fråga. Då kommer vi heller inte ut ur den här problematiken hur mycket vi än skriker efter mera och flera batonger och längre fängelsedomar. Återstår då för de som redan trampat rejält fel får fortsätta på banan mot avgrunden för att kunna försörja sig, således en fortsatt kriminell karriär. Klart det rubbar många rättsuppfattningar men skall vi komma fram till en lösning är detta möjligen kanske också en av utgångsdörrarna.

För det femte, detta med festknarkandet en masse, det är hiskeliga mängder kokain, cannabis m.m. som florerar överallt i vårt samhälle. I stan som på landsbygden. Cetin har intervjuat fler som festknarkar och de är som regel inte alls intresserade av att upphöra med detta ”trivsamma”. Hon föreslog att alla de som ertappas med ringa innehav (det är många) och får bot för detta, där skall också en signal om detta gå till respektive arbetsgivare. För deras chefer skall inget få veta är den bestämda uppfattningen hos de som gärna toppar helgen med att ta ett angenämt narkotika rus. Möjligen också detta en framtida handfast mixtur.

.

Anders Hammarlind, fri skribent.

För en skimrande ny livsstil.....

 

Barn och ynglingar löper amok för att få en ny glimrande livsstil

 

Det var helt fel dörr men ändå 30 skotthål rakt igenom trät. Nu i dagarna. I Gubbängen denna gång. Gärningsmannen till denna försyndelse är blott 15 år och han togs denna gång snabbt av polisen (som var på plats i omgivningen). Ingen innanför den perforerade dörren blev vådaskjuten. Den här gången. Femton år och han har redan gått in, städslat sig själv till detta gängkriminella liv med full vetskap om vad det innebär. Fast ändå inte, trots allt. Han är fortfarande ung förstås. Ett barn fortfarande. Helt frivilligt dock som så många andra som utan skygglappar går in i den här våldsamma verksamheten med hull och hår.

Killen var självfallet på rymmen från en social placering. Någon som är förvånad? De vuxna som är verksam på exempelvis HVB hem är helt bortsopade från att värna om hemmets trygghet. Dörrarna är faktiskt öppna för alla kan gå ut, vilket de också gör. Vad är det då som driver de här unga gossarna in i vanvett och dödliga motsättningar? Främst ser vi det i den egna synen på sig själva och vi ser något riktigt obehagligt, och i även synen på omgivningen felar det rejält i tankarna. De är helt och hållet och på eget bevåg själv uppfostrade av sig själva kollektivt i gatlyktornas sken. Unga vilsna pojkar på jakt efter spänning, ett bättre liv (ja herre Jesus), efter en position (vilket man får genom att rassla med guldkedjorna och genom att ha tjocka sedelbuntar i byxfickan). En konkret ”uppgift” för att bli något mer än bara en vanlig kraschad förorts loser. Och nu idag är det inte heller enbart unga gossar som kommer från taffliga dysfunktionella hem i förortsmiljö utan även från mer rekorderliga hemförhållanden. Som väljer detta frivilligt, att städjas inom de kriminella gängen. Ett nyinkommet ideal som påvisar att den purunga manlighetens ytterkant har muterat. Och jag vet, unga flickor väljer också denna väg. Även om de är få så väljer de detta utan tvång. Men pojkarna, ynglingarna är förstås sjufalt fler.

Gemensam nämnare är att de är rejält vilsna förstås (men fortfarande bara barn, trots allt) och de har blivit hårdfört vildare, skoningslösare och mer mordinriktade under de senaste åren. ”Våld- och hämndspiralerna har nedärvts långt ner i hierarkierna. Det är som att pistolen är den nya knytnäven.” Orden kommer från Kammaråklagare Lisa dos Santos. Samvetslös råbarkad attityd har de tagit till sig, dessvärre förstås, de har skaffat sig den här makabra påklistrade attityden på eget bevåg. Ungdomens skruvade förbannelse. Och de är fortfarande barn. Svarar polisen eller socialtjänsten mestadels alltid med det helt idiotiska ”inga kommentarer”. Överlever de några få år blir de unga arga män med granithård mask, råa, hänsynslösa som tillåter sig precis vad som helst. Och gör så.

Samtidigt som de förvärvade livskunskaperna i gatskenets ljus inte gett dem några påtagliga färdigheter på och inom det sociala planet. De tar på sig gangstermasken, rånarhuvan. Den skyddar mot allt, tror de. Skräcken de alstrar är deras enda form av kraftfull livsluft och detta är de väl medvetna om till fullo. Gunnar Appelgren, handfast och skicklig polis här i Södertälje, säger ”i Södertälje handlar det om den extrema heta konflikten som genererar väldigt motiverade gärningsman. Det är ju konflikterna som driver mördandet. Det är machokulturen, man måste hämnas och inte tappa ansiktet”.  Så sant, så sant.

George Shaya, 19 år, tog studenten i juni. Någon månad senare sköts han ihjäl utanför en fritidsgård här i Södertälje Han var inte gängkriminell. En av fler oskyldiga offer. Fler kommer. Genom en bred omfattande knarkförsäljning, genom hårdför utpressning, av enskilda som företag och genom att råna andra medborgare, driver de  sitt skräckvälde och far fram. De har bokstavligen fickorna fyllda med guldmynt. Avsättningen för deras knark är en grundbult för deras verksamhet. Vore på sin plats om alla de som ”feströker på” någon gång kunde tänka längre än den lilla näsan räcker. Har själv sett telefonlistorna hos en av de skjutna (Blombacka). Som ett fett företags register. Och det skjuts numer så ofta att vi snart kommer tappa räkningen. Och de är helt utan skrupler (uppfostrade i skenet av gatljusen) de här ynglingarna/ungdomarna/barnen, de öppnar esomoftast eld mot andra självutnämnda personer som också de inte fått någon vettig social uppfostran. Eller så skjuter de någon helt utomstående som bara är i vägen. Någon råkar likna något påtänkt dödsoffer, eller är fullkomligt oskyldig. Men skjuts ihjäl ändå, som George.

Den själsliga bildningen är så pass omonterad, och ofärdig där de harvat sig fram under gatlyktorna under flera års tid. Föräldrarna har försökt stoppa dem, eller alternativt så har de inte gjort ett jota. Förskolan har förstås en gång i tiden naturligtvis sett vart det barkar hän till men där har samhällets samlade framtida kraftpaket blivit poröst svagt. De har fått hållas där under gatlyktornas sken. Flera skribenter har slagit larm tidigt (de första runt år 2004) innan det här blev svårgripbar samhällsproblematik. Vad var det Stefan Löfven (S) dåtida statsminister sa år 2017 om att vi såg det inte komma. Flera av de här unga männen har växt upp med korta bisarra filminslag där den svenska polisen utmålats som fega råttor ungefär. Allt i skenet från gatlyktorna. De bjuder enkom på saft och bullar har satt sig i huvudet på de här unga männen/pojkarna/ynglingarna. Därför säger de så ofta att den här förorten är ”vår” för de tror ju just så. De tror inte polisen kan komma till rätta med deras framfart. 

Och de har utvecklats från små taffliga nybörjare till större gangsters fortare än vad vi ens anat. Trots fler signaler från förorterna slog samhället dövörat till. Inget att bry sig om ungefärligen. Och som lök på laxen skriver Expressen (28 dec -22) att också fler unga blonda svenska ungar kastar sig frivilligt in i dödsdansen. De vill också de komma i åtnjutande av det här skimrande glamorösa livsstilsvalet. Som om det inte räckte all redan. Vi står inför ett stort hot och vi fattar fortfarande absolut för lite. Barnen löper amok för att få en ny skimrande livsstil. Medan de unga killarna samtidigt släcker liv efter annat som i evig dödsdans. Eller själva stupar för kulorna. Först när de blir fullt vuxna i huvudet förstår de vad de håller på med. I nuet är en 15-åring i Gubbängen enbart livsfarlig och dödsbringande. Han å sin sida är faktiskt fortfarande ett barn och inte minst gällande för huvudets mogna tillgångar, eller koncis just brist på just detta.

 

Anders Hammarlind

Fri skribent

 Tillagt tisdag 7 feb 2023

I SvT serien, ”tunna blå linjen”, finns en synnerligen vass och blottande akt där några unga brottslingar demaskeras och vips så är polisens förebyggande arbete som en skenhelig kuliss. De är avslöjade. Likt förbannat utförde de brottslig gärning ändå. Många yngre lever i delvis parallella världar under några få stökiga år. Gränserna är ofta något svajiga och flytande. Det hör dessvärre till för att bli vuxen.  Men nu är det värre än någonsin i vårt land. De är förstås ytterst få som utför all denna djävulskap men avtrycken drabbar oss alla. Ständigt nya sprängningar, det skjuts, de släcker liv. Och polisen går bokstavligen på knäna. Uppklarningsdelen är vanvettigt eftersatt. Våldet i vårt land tar i anspråk mer och mer resurser men ändå blir situationen bara giftigare och mer råbarkad för varje år. Fler helt oskyldiga som självfallet brottslingar har dött i gängens eskalerande hårda motsättningar.

För några år tillbaks hamnade jag på en fest där flera ungdomar satt och hånskrattade åt den svenska polisutövningen. Det var inte hos världens bästa barn kan jag påstå. Denna filmsnutt blandad med andra liknande torde vara en nyckelfaktor för att förstå vad som nu sker. För vad det handlar är att Polismyndighetens auktoritet har löst upp allteftersom samtidigt som de unga kriminella vinner över så många yngre spänningssökande till och på sin sida. I den här utvecklingstakten är vi snart på samma nivå som kaotiska Marseille i Frankrike.  Det vill säga delar av staden är fullkomligt laglöst område och grundbulten i de kriminellas framfart är narkotika försäljning till de välbärgades lugna kvarter. Marseille är väl det som är närmast helvetet på jorden men vi går snabbt åt samma destruktiva håll.

Men nu kliver forskningen in och säger att ett minskat partyknarkande skulle då inte alls störa gängen (Malmö universitet). Så fel. Klart det skulle minska den lukrativa narkotika marknaden om allt fler såg hur deras egen näsa gödde knarkets och gängens apostlar. Ska det vara så svårt? Hur vi än vrider och vänder på sakfrågan bottnar det ändå alltid i hur jag som individ förhåller mig till partyknarkande. Det är så allomfattande partyknarkandet att det är förbi all rimlig vettighet. Och den som hemfaller åt detta, ska vi säga något harmlösa (?) är förstås den som också skickar de här enorma penningsummorna till knarkförsäljarna och till baronerna i toppen. Att påstå något annat är ju enbart korkat. Börjar inte bruket hos en själv egentligen? Tydligen inte. Är man inte ens ansvarig för det man dyrt betalar för? Uppenbart inte. Hur kan man så lättvindigt skaka av sig obehaget? Om festknarkarna drog rätt slutsats skulle gängen få det fattigare. Ett litet kliv, men stort steg förvisso. Inte tillräckligt men tillräckligt bra ändå.

 

Anders Hammarlind

Fri skribent

 

Det blir en tummetott allena

 

När EL-priset i Europa är förbi all rim och reson så varför i hela friden skall då priset vara detsamma här i vårt blågulaland? Att kontinental länderna satt sig själva i klistret är en sak, men varför ska vi tvingas med i karusellen? Producentpriset på El i vårt land har inget med de europeiska fantasi tarifferna att göra. Absolut inte. Men ändå tvingas vi följa högsta pris på el.

Och varför skall absolut högsta omåttliga dagspris vara vägledande, tvingande för hela Europas konsumenter? Detta extrema toppande av Elpriset är helt enkelt vidrigt. Ett direkt klubbslag i huvudet på befolkningen. Vi har gott om elström här i Sverige men tvingas ändå anpassa oss till dessa rövarpriser. Och inte heller kan vi, som andra länder inom EU på egen hand verkställer, ta itu rejält med de groteska överpriserna på El.

Liknande de ryska oligarkerna lever nu en hord höga (bokstavligen) producenter ett osedvanligt gott liv, detta är en nymornad avart av den fria konkurrensen (som faktiskt inte finns i detta fall ens överhuvudtaget). Skatterna på el är skyhöga, likaså momsen därtill. Allt för att synnerligen effektivt skinna de svenska el-konsumenterna. Den nya blågula regeringen utlovade innan valet kraftfulla åtgärder för att underlätta för svenska EL-kunderna, men om detta är det mesta dolt i svamligt höger dunkel och utifrån oklar makt utövning. Det blir som brukligt en tummetott av alla löften. Baserat på gamla elräkningar skall viss alldeles för fjuttig kompensations ges. Rader av EL producenter kan och kommer skära guld med diamantknivar medan vanliga medborgare bokstavligen tvingas ner på knä.

Företagen är ännu fortfarande ovetande om vad som kommer komma, om det ens kommer något El-stöd. Makabert skådespel med höga insatser. Och titta tillbaks på vad de fyra högerpartierna utlovade för att sänka Elpriset, det blev en tummetott. Ynkligt svagt och för den flinande statsministern vittnar ju detta om makten framför allt. Eller med andra, Sverige blev grundlurat innan valet. Och som den ledande Liberalen själv sa, det vi sa före valet gäller ju inte efter valdagen

Anders Hammarlind, fri skribent

Vore bättre med brobyggare än detta meningslösa tjafs om jämställdhet

 

Under Södertälje kommuns digra (gott initiativ) ”en vecka fri från våld” fann jag på ett tankeväckande, men ack så traditionellt manligt panelsamtal. Varför alltid hålla möten på män där, och kvinnor där? Varför inte försöka sig på att mötas någon gång? På riktigt alltså? Allt som denna manliga panelsamtal framförde här i Tälje är ju precis detsamma som sagts under de senaste fyrtio åren. Intet nytt under solen där inte. Utan samma gamla rädsla för vad de radikala kvinnorna skall säga om dem? Och samma försiktiga tassande kring de heta grötarna.    

Och i detta panelsamtal – som tiotusentals andra – finner man förstås män som uteslutande talar om det manliga våldet mot det andra könet. Det är självfallet ett stort och djävulskt problem detta också men varför i hela friden skall det alltid stå där och stampa på samma fläck? Har vi inte hört allt detta till leda?

Den här strikt tudelade tvångströjan har så totalt dominerat jämställdhetsdebatten att denna förstås nära nog dött ut helt. Upplysta män och kvinnor går inte alls tillbaks till tidiga feministiska ideal och rötter. Det borde ske. För, väldigt kort, det var handslaget mellan radikala kvinnor och reformivrande män som då gav framgångsrik luft under vingarna.

Tillbaks till rötterna igen, alltså klassiskt samarbete mellan radikala män och reformivrande kvinnor sinsemellan och väsensskilt från 90-talets och dagens kvinnodebatt (enbart) som skyr män, eller män som kapslar in sig i en manlig icke alls hörande mussla. Panelen anno 2022 hade inget nytt att komma med utan dessvärre enbart upprepningar av 90-talets stela cementdogmer. Leder ju ingenstans.

Tillbaks till rötterna i stället. Börja om. År 1923 uttryckte Frisinnade kvinnor här i landet (Fogelstad gruppering) att de ville finna en mötesplats där såväl kvinnor som män jämbördigt strider för jämställdhet. Och som det heter om könsskillnaderna att ”strängt taget finnes icke en från mannen skild kvinnans värld”. Dvs det måste byggas broar mellan könen i stället för riva dessa  mötesplatser, typ Gudrun Schymans m.fl. kategoriska ordfyrverkeri. Leder ju ingenstans.

Den tillbakapressade moderna mansrörelsen har de senaste 30–40 åren spelat med. Syftet är att kuva dessa. Och så har det förstås ävenledes blivit. Den manliga panelen i Södertälje hade givetvis sina verbala guldkorn men uppblandat med sedvanligt mossbelupet gammal tjafs. Det för oss inte närmare målet.

Ledande personers oförmåga att slå broar mellan könen har fördärvat så pass mycket att få orkar ens bry sig längre. Därav ointresset i stort. Jämställdheten arbetar i motvind esomoftast konstant. Och därav har mansrörelsen i vårt land hittills blivit en tummelplats för fåtaliga män och dessa är väl inspunna i sin egen tvångströja. Aggressiva enkönade virrpannor har i stället fått sätta agendan. Män skyr man och män tystnar. Huvudlöst enbart, leder ingen vart.

Det var faktiskt bättre förr om åren. Då strävade man unisont åtminstone åt samma håll. Och med tanke på de nya ungdomliga extremkonservativa manliga normerna (extrem kraftfull maskulinitet, kvinnor är madrasser) som nu sprids allt mer tydligt och märkbart behövs andra sätt att möta dagens irrläror.

Vill du veta mer om brobyggande läs då den gamla feminist pionjären Rosa Mayreder. Hon menade att ska kvinnor bli jämställda så är särarternas vurmande mellan könen hopplös.

 

Anders Hammarlind, fri skribent.

Och inte en enda djävel är lycklig

 

 

Och inte en djävel är lycklig som gangster (efter några år)

 

Mångfald är förstås alldeles utmärkt som godmodig och rättfärdigad grundtanke, inte tu tal om annat. Men vi har, handen på hjärtat, inte värst mycket av denna eftersökta mångfald här i nationen. Eller här i Södertälje för den delen. Vi borde verkligen kunna bättre, men icke. Lyssnade nyligen på en föreläsning om unga och mångfald (Institutet för framtidsstudier) och visst vår strävan leder oss mer per uttalade ord och i trivsamma politiska paroller till det mångkulturella samhället än som daglig bruksvara. Och att vara reellt ärlig i vår strävan till integration. ”Integration bland unga, en mångkulturell generation växer upp” (författare Jönsson, Mood, Treuter, utgivet på Makadam förlag)

För vi lever alldeles oftast mest i parallella bubblor där broarna över är alldeles för få. Att mångfalden skulle vara utbredd i vårt samhälle är mest bara en seglivad myt. För; vi umgås helst med de som har samma ungefärliga bakgrund, vi bildar par med de som helst har samma bakgrund. Endogami kallat på forskarspråkbruk. Undantag sker givetvis självfallet hela tiden men i det stora perspektivet finns egentlig ingen större omfattande mångfald här i landet Vad vi i stället hyser i vår gemensamma famn är att vi består av ett antal grupperingar som helst håller de andra en rejäl bit bortanför. För Södertäljes del svenskar där, syrianer (suryoyo) där, araber där och så vidare. Vi lever i våra kulturella hemtagna tama bubblor helt enkelt.

Från den formidabla djupdykningen i den syrianska nutidshistorien är Fuat Deniz ”En minoritets odyssé, det assyriska exemplet (Örebro studies) en guldgruva för den som verkligen vill sätta sig in i den syrianska livsföringen (och den svenska hållningen). Från sidan 252 hämtar jag detta som väl illustrerar enkelt och redigt förklarar sakfrågan. ”Kulturellt sett har vi svårigheter att umgås. Jag är inte nöjd med våra relationer till svenskarna. Men jag har försökt själv att bjuda in några grannar över en kopp kaffe. Jag har försökt att utnyttja vissa tillfällen. Vi är ju grannar, vi måste ibland besöka varandra, hälsa på varandra…Vi försökte några gånger. Men under alla dessa 14 år har ingen svensk granne bjudit oss på något. De är mycket isolerade. Men vi har en förklaring till vår. Jag kunde inte förstå varför svenskarna är isolerade. Varför är de rädda? Men, jag, har inte rätt att tvinga någon till att komma hem till mig. Men det är en självklar reaktion, beteende att en vanlig människa hälsar på sin granne, vilket 90% av mina grannar inte gör. Jag har tappat all lust att bygga nya broar mellan mig och mina svenska grannar.”

Flera forskare (se Jönsson m.fl.) har tittat på hur unga och integrationen fungerar. Svaret är mestadels, om vi väljer det korta beskedet uttryckt i det rätt raka svarsalternativet nämligen väldigt uselt.

När Wendela Hebbes priset delades ut härom veckan gick det ytterst välförtjänt till Diamant Salihu för boken ”tills alla dör”(Mondial). För bara några år sedan var de här gängkriminellas framfart något som samhället blundade för. Vi överlät det hopplösa uppdraget helt till polismyndigheten enkom. Valhänta försök gjordes av den beväpnade överheten. En ständig acceleration av skjutningar blev det fortsatta svaret. Numer skjuts det värst hos oss i hela i Europa. Och de skjuter definitivt för att döda. En 15-åring är den senaste gärningsmannen (Malmö). Ett barn alltså. Men ändå beredd att avrätta en annan livslevande vilket också skedde på plats i ett köpcentra.   

I den lika lysande boken ”Gangsterparadiset”(Forum) skriver Lasse Wierup ”pojkar med stor frihet och liten guidning har fostrat varandra i gatlyktornas sken” och just detta är precis vad som skett. De här ungtupparna har gjort sig omöjliga hemma i de flesta fall. I stället är de  uppfostrade under skenet från gatlamporna. Tillsammans med samma vildvuxna vinddrivna unga pojkar. Mången gång gör föräldrarna allt för att hålla pojkarna inom lagens gränser. Det går som regel inget vidare. Och ha i minnet att det är en liten del av landets invandrande ungdomar som inte kan avhålla sig från att bli gängkriminella. De är verkligen udda de här ungtupparna. Länge blundade vi också varifrån de här vildvuxna ungdomarna stammade. Bara det ett besvärligt hinder för att våga se klart.

Och detta trots att en strid ström av varningar om var som var på ingång i vårt samhällsliv. Nalin Pekgul skriver på DN-debatt att redan år ”2005 varnades för den spirande gängbrottsligheten”. Och det stämmer, det finns en rad vittnesmål om vad som håller på att segla upp. Främst från Göteborgs horisont. Pekgul skriver ”i november 2005 varnade jag för kriminaliteten och den växande islamismen, men min oro avfärdades. Vi var många i samhällsdebatten som varnade för vad vi såg komma” och redan berömt är förra statsministerns Löfven och dennes uttalande om att ”vi såg det kanske inte komma (år 2017 var det väl som han vaknade upp ur sin sömn).

Ung, utan skolbetyg, utan framtidsdrömmar, utan hopp så är steget till att gränsla de som är utanför lagen en snabb och kort historia. De badar ju i pengar, de säljer knark, de utpressar folk (och företag) och de lever samtida rövare. De får plötsligt allt det där som man INTE alls hade tillgång till tidigare. Makt, status, gott om pengar i fickan och därmed ett lyxliv och så med ett hov av unga flickor runt ikring. Från att vara i princip medellös har de plötsligt tiotusentals kronor i veckan för att leva ett utsvävande lyxliv. De tar chansen förstås. Vad hindrar dem? Svar inget. De skickar vykort från exotiska platser och de lever som miljonärer.

Och de gör de med skrämmande framgång bara med den kraftfulla haken att detta skapar i sin tur en rad motsättningar till andra som också de växt upp i gatlyktornas skola. De krigar om pengarna, om områden, om inflytande och de har haft fritt fram hittills (nästan). Svindlande snabbt förbyts lyxtillvaron till i stället förvandlas till ett skräckväldes tillvaro. Skyddsväst på även om denna är en klen tröst då de gängkriminella skjuts allt oftare i ansiktet numer. Att flera oskyldiga som inte har ett uns med saken att göra också de stryker med är en annan del av hänsynslösheten. Trätorna går ibland inte ens att veta var och varför för de är så skruvade de här unga beväpnade unga männen. Minsta lilla oförrätt kan starta en ny omgång vendettor.  Lyxlivet blir i stället detsamma som att ständigt var vaksam, se sig över axeln som det heter. Undvika det stället och det. Hålla sig inomhus och byta adress oftare än vi andra duschar. Rädslan kommer krypande och de unga flickor som förr flockades runt de här yngre männens blir ett dödshot. De kan plötsligt gå någon annans ärende, ha bytt lojalitet och pang är man död. Vilket i sin tur innebär att de får sluta helt med hovet av flickor. Numer finns det unga män som i sin machoroll inte ens blundar för att avrätta på kontrakt. Det vill säga de skjuter någon helt främmande för dem mot en saftig betalning (från 100 000 och uppåt). 

I landets reningsverk kan vi se hur många medansvariga det finns, det är de som missbrukar cannabis, kokain etc. Kunderna är de vanliga medborgare som tycker sig behöva ”avkoppling” och därmed möjliggörs det här fortsatta gangsterväldet. De gängkriminella förser den törstande svenska marknaden med droger i en aldrig sinande ström. Grundproblemet är den här extremt storvulna marknaden. Diamant Salihu sa när han var här i Södertälje (18 sep) att det låga valdeltagandet i delar av Södertälje  pekar på en väldigt trist utveckling, alltså att samhället inte uppskattas. Man vänder detta ryggen till. Vilket i sin tur inte alls bådar gott. Salihu passade även på att säga att han aldrig stött på en lycklig gängkriminell.

Och som inte allt detta vore nog nås vi nu av rapporter om att även unga svenskar, som  inte fått ordning på studierna, börjat söka sig till samma sorts gangstertillvaro. Och så drivs de till det ”spännande” utanförskaps tillvaron. Med mycket pengar, mycket makt, med våldskapital i högsätet och ett bra sätt att få in mycket pengar. Och leva som furstar. Tills de slutligen kraschar och de kroknar. Anspänningen har ett högt pris och det går åt många droger att hålla skutan flytande.

Priset med ständig ångest tar till slut ut sin rättmätiga rätt. Om de inte blir avrättade innan förstås.

Anders Hammarlind, fri skribent.

 

 Kort inlägg här nedan i Länstidningen Södertälje 8 okt -22

 Många ord i dessa dagar om de vettlösa morden här i Södertälje. Saknar dock de väsentliga ordalagen om stadens omfattande helgpuffande. Gängens egen uppfostran har gått om intet då de i stället vrångkultiverat varandra ute på gårdarna.

De snabba pengarna finns i gängens ekonomiska muskler. Klockrent uttryckt av Tomas Karlsson i orden ”de som imponeras av pengarna – guldkedjan, märkesklockan eller lyxbilen. De tar stora risker för att bli en del av brottsnätverket”.

Annons

På den vägen är det. Ytligt sett.

Skolan har de här unga killarna/männen oftast inte klarat av. En lång rad av pinsamma misslyckanden bara. Framtiden är därmed mörk. Ung, utan vettig laglig framtid.

Utan hopp är steget för att hoppa med i gängen ytterst kort. Plötsligt har man allt det man inte hade tillgång till tidigare. Pengar i överflöd, makt utifrån vapenskramlet, makt utifrån att vara fruktad. Rasande fort går det från medellös till att ha pengar som den värsta höginkomsttagaren. Steget är kort för många av de här unga. Och de tar klivet förstås.

Nu är vi åter i centrum för gängbusets framfart. De skjuter hänsynslöst illa och utifrån deras klena vapenutbildning blir det makabert.

Många ord i dessa dagar om gängens krackelerande framfart – de tar ju död på varandra internt. Vad vi dock förefaller glömma bort är att narkotikan är deras guldkalv. Detta missbruk genererar enorma ekonomiska tillgångar för gängen. Detta otroliga narkotikabehov ute i Södertälje är det som gör de här unga männen rika i överflöd. Det är dagens helgknarkande, dagens lilla puff av livsaperitif som är grunden för deras guldkalv.

Utan ett flödande inflöde av dessa droger vore de här unga männen medellösa per definition. Det är våra ”små oförargliga” helgpuffar som bär upp dem. Håller dem fast vid dignande matbord.

Diamant Salihu, Sveriges televisions kriminalreporter, sa här om veckan här i Södertälje att han aldrig stött på en gängkriminell som sagt sig vara lycklig. Det blir bara elände för dem, men det tänker man inte på då man kliver in i den här miljön.

Anders Hammarlind

fri skribent